Innehåll | Första | Andra | Tredje | Fjärde | Femte | Sjätte läsningen | Litteratur
21. Reformationen | 22. Religion och nationalism | 23. Den lutherska välfärdsstaten | 24. Ljuset som visade vägen | 25. Upplysningen och Ordet | 26. Ordet och offentligheten | Noter
Reformationen var inte bara ett beställningsarbete, som de nordeuropeiska kungarna och furstarna beställt av reformatorerna, fastän den kom som på beställning. Försök att reformera religionen hade gjorts långt före Luther. Före 1500-talet hade det dock inte funnits speciellt goda betingelser för en protestantisk reformation. Först boktryckarkonsten och bibelhumanismen, som boktryckarkonsten möjliggjorde, skapade förutsättningar för en substantiell reformation.
Luthers primära avsikt var inte att stöda fursten eller ens att skapa lutherska statskyrkor. Till skillnad från den engelska reformationen, vars konkreta orsak var kungens äktenskapliga och utomäktenskapliga affärer, var den lutherska reformationen inte heller direkt en följd av den världsliga maktens initiativ. De tyska furstarna och de skandinaviska kungarna gav dock Luthers reformation sitt stöd och gjorde sig med hjälp av reformationen oberoende av Rom. Lutherdomen fungerade bättre för legitimering av den timliga överhetens strävanden än vad katolicismen hade gjort.
Luthers lära att regenten får sin makt av Gud var inte ny i sig. Denna lära går tillbaka till S:t Augustinus och till S:t Pauli och S:t Petri brev.1 Den står närmare den romersk-katolska doktrinen än den germanska stamlagens och samhällskontraktsfilosofins lära, enligt vilken regenten får sin makt från folket. Det nya i Luthers syn på den världsliga överheten var att regenten får sin makt direkt av Gud utan kyrkans och Petri efterträdares förmedling, men före Luther hade härskare själva hävdat det samma. Det revolutionära i Luthers lära var att den på en systematisk teologisk grund fråntog påven och prästerskapet dess förmedlande roll. Genom att hävda doktrinen om prästerskapet av alla troende förnekade Luther det för den katolska kyrkan så centrala dualistiska förhållandet mellan kyrka och stat, mellan andligt och världsligt regemente.
Luthers syn på förhållandet mellan andligt och världsligt regemente var en konsekvens av hans syn på kyrkans och prästerskapets roll, som i sin tur var en följd av hans centrala doktrin om frälsning genom tro allena. För kyrkans del betydde Luthers lära om rättfärdiggörande inte bara att den inte kunde finansiera sin verksamhet genom försäljning av avlat, utan även att den överlag förlorade sin roll som (en nödvändig) förmedlare av syndernas förlåtelse. Kyrkan förlorade Petri nycklar. Eller kanske rättare sagt: reformationen betydde inte bara att Guds ord trycktes i massupplagor, utan även att himmelrikets nycklar massproducerades och delades ut till så väl lekmän som klerker.2
Det var ironiskt nog finansieringen av den heliga Petri kyrka i Rom genom försäljning av avlatsbrev som fick Luthers mått att rinna över. Peterskyrkan, med alla dess oräkneliga avbildningar av Petri nycklar, byggdes som ersättning för den gamla Petersbasilikan, där påven Leo III i tiden hade krönt Karl den store till kejsare. Kyrkan byggdes enligt instruktionerna i Mattei evangelium 16:18 bokstavligen på (reliken av) den "klippa" åt vilken Jesus hade gett himmelrikets nycklar.3 Den byggdes på den plats där enligt traditionen Roms första biskop, aposteln Petrus alias Kefas var begraven4, som en mäktig manifestation över Petri stols auktoritet och påvens makt att lösa och binda. Även Hegel poängterar i Föreläsningar över historiens filosofi det ironiska i uppförandet av kristenhetens härligaste helgedom:
Syndernas förlåtelse, den högsta skatt som själen söker, för att vara säker på sin förening med Gud, detta det innersta och djupaste erbjuds människan på det mest lättsinniga yttre sätt, nämligen att köpas för pengar och samtidigt sker detta i de mest yttre syftemål - för att frossa. Ett syftemål är också uppförandet av Peterskyrkan, kristenhetens härligaste byggnad i medelpunkten av religionens residensstad. Men liksom alla konstverks konstverk, Athena och hennes tempelborg i Aten uppfördes med pengar från Atens bundsförvanter och berövade staden dess bundsförvanter och makt, så blir slutförandet av denna den heliga Petri kyrka och Michelangelos yttersta dom i påvliga kapellet denna stolta byggnads fall och yttersta dom.5
All kyrkans rikedom hade dock ingalunda strömmat till "religionens residensstad". Även i Norden hade kyrkan samlat en ansenlig förmögenhet. Fastän den världsliga makten under århundraden hade grämt sig över kyrkans stora jordegendomar, kunde Gustav Vasa skatta sig lycklig över att (den svenska) kyrkan samlat sig skatter på jorden. Som en följd av frihetskampen mot den danska kungen hade Gustav Vasa skuldsatt sig och sitt rike. Reformationen och lutherdomen gav honom utöver den ordinära beskattningsrätten även rätt att konfiskera kyrkans jordiska egendom, som i Sverige blev kyrkans egen (yttersta) dom.
Reformationen och lutherdomen gav legitimitet åt Gustav Vasas politik och hans sekularisering av kyrkans egendom, men inte i första han i form av en legitimerings- eller emancipationsberättelse. Lutherdomen kom nog att behöva sin legitimerande metaberättelse, men den lutherska doktrinen är inte i sig en emancipationsberättelse, fastän den befriat så väl syndare från sin skuld och sitt kval som furstar från sitt beroende av påvekyrkan. Reformationen kom emellertid att bli en central händelse i nationalistiska historier och lutherska metaberättelser. Historiska händelser under reformationen, av vilka upplösningen av Kalmarunionen och den svensk-polska personunionen samt det trettioåriga kriget hör till de viktigaste för Sverige, fick senare betydelse för den rojalistiska ideologin, liksom för lutherdomen i sig. Då i den protestantiska historieskrivningen reformationen markerar övergången från medeltiden till nya tiden och då upplösningen av Kalmarunionen och Gustav Vasas trontillträde sammanföll med reformationen, gav reformationen, eller berättelserna om reformationen, legitimitet åt den svenska kungamakten och det svenska riket. Reformationen innebar även att den svenska bondefriheten besegrade hotet från den kontinentala livegenskapen och den medeltida feodalismen. Bondemakten vann över aristokratin, nya tiden över medeltiden, Norden över Södern.
Valkungadömet var vanligt i medeltidens Europa. Enligt den germanska stamlagen kom makten inte uppifrån Gud, så som kyrkan lärde, utan nerifrån folket. Å andra sidan betraktades ofta även de genom val utsedda kungarna som kungar av Guds nåde. I Sverige var det Gustav Vasa som gjorde kronan ärftlig och därigenom oberoende av folkets mandat, fastän det var han som avskaffade den katolska läran. Emellertid lärde även Luther att regenten får sin makt av Gud. Och den ärftliga kungamakten var, trots att den saknade folkets direkta mandat, snarare ämnad att stärka kungariket än att försvaga det. Hegel kommenterar arvkungadömet i Föreläsningar över historiens filosofi:
I dennas högsta spets finns nu detta positiva, att det finns endast en familj som utgör den regerande dynastin, att konungaföljden bestäms enligt arvsrätt och primogenitur. Här har staten en fast medelpunkt.6
Mot slutet av medeltiden växte konungamakten i styrka medan påvemakten förlorade auktoritet. Genom att stärka sitt eget politiska inflytande hade kyrkan undergrävt sin egen position. Efter att Vatikanens makt hade nått sin kulmen under Innocentius III:s pontifikat i början av det trettonde århundradet kom Heliga stolen snart i ekonomisk och politisk konflikt med den franska och engelska kungamakten, som ville använda kyrkans inkomster till sina egna nationella ändamål.
Påvestolens auktoritet minskade inte minst som en följd av påvens "babylonisk fångenskap" i Avignon 1309-1377 och den därpå följande "stora schismen" 1378-1417, under vilken det samtidigt fanns en fransk "påve" i den franska påvestaden och en av den tysk-romerske kejsaren stödd italiensk påve i Rom. Mera allmänt kan påvens förlorade auktoritet ses som en följd av den nationella kungamaktens ökade styrka.
Å andra sidan kan kungamakten och territorialstatens frammarsch i sin tur till en del ses som ett resultat av kyrkans försvagade makt. Kyrkans minskade makt ledde till att kyrkans makt ytterligare försvagades; kungens ökade makt ledde till att kungamakten ytterligare stärktes. Påvedömets förlorade auktoritet gav även filosofer orsak att betona monarkins betydelse för samhällsordningen, samtidigt som filosoferna nu måste frukta konungen mera än påven.
När det gäller utvecklingen av nationalismen eller åtminstone den nationalistiska diktningen före nya tidens början, var italienarna föregångare. Så väl Kyrkostaten som Florens var under il Quattrocento moderna stater eller centraliserade furstendömen, medan feodalväsendet ännu dominerande i största delen av Europa. Redan Francesco Petrarca (1304-1374), vars kröning som poet i Rom A.D. 1341 i historieskrivningen ibland har fått inleda renässansen, skrev nationalistiska dikter. En annan florentinsk diktare, Dante Alighieri (1265-1321), som på senare tid har blivit känd som en anhängare av ett förenat Europa, betonade inte bara det världsliga rikets betydelse på kyrkans bekostnad, utan skrev även sin berömda diktning på folkmål, d.v.s. en toskansk eller florentinsk variant av vulgärlatin, som blev grunden till italienska språket. Niccolò Machiavelli - även han från Florens - var i sin tur, åtminstone i Fursten (Il principe), en passionerad italiensk nationalist, som redan under renässansen drömde om Italiens förening och befrielse från "barbarernas herravälde"7. Machiavellis dröm uppfylldes dock först på 1800-talet.
Där nya tiden börjar i Nordeuropa slutar den italienska renässansen och Italien återvänder till ett medeltida mörker. Akademin i Florens stängdes och den italienska renässansen tog slut år 1521. Renässansen tog därtill även slut år 1527 då Rom plundrades och år 1600 då kättaren Giordano Bruno brändes på bål. Den italienska nationalismen blev inte en statsbärande nationalism förrän på 1800-talet. Den fick aldrig kyrkans stöd. Påvedömet stod i vägen för ett (pan)italienskt rike.
Machiavellis post som ämbetsman i renässanstidens Florens gav honom erfarenheten att politisk makt, inklusive Vatikanens, är allt annat än gudomlig. Han erfor att den politiska verkligheten är en annan än teologins och metafysikens verklighet. Machiavelli hävdade även att politiken - för de politiska ändamålens skull - bör göras oberoende av religionen. Fursten står, eller bör stå, ovanför moralen. Moralen skapas först inom det politiska systemet. Machiavellis berömda och omstridda verk Il principe har haft ett stort inflytande på så väl filosofin som på statsvetenskapen. Ernst Cassirer (1874-1945) skriver i Myten om staten (vars originalupplaga The Myth of the State är från 1946) att Machiavellis Fursten hade en stor betydelse för den moderna filosofins utveckling, trots att Machiavelli förbigås i "våra handböcker i den nyare filosofins historia" (our textbooks of the history of modern philosophy).8
Machiavellis statslära betydde en radikal brytning med medeltidens filosofi. Machiavelli är dock inte en berättare av moderna legitimeringsberättelser eller stora berättelser. Hans statslära legitimerar inte den politiska makten, utan den ger snarare exempel på hur moralen underordnas de politiska syftena. Istället för att berätta stora berättelser, berättade Machiavelli på basen av sina egna erfarenheter små - men för furstarna mycket lärorika - berättelser, som åstadkom en erosion av den medeltida världsbilden. De stora legitimeringsberättelserna, som är kännetecknande för den moderna tidsåldern, kom efter Machiavelli och som ett svar på det tomrum som renässansens machiavelliska tänkande tillsammans med reformationen gav upphov till. Machiavellis storhet och betydelse för filosofins utveckling ligger just där i att han är så ofilosofisk. Han saknar insikt i den högre verkligheten och drar sina slutsatser på basen av iakttagelser av skenbara regelbundenheter i fenomenens förgängliga värld. Han berättar utan hänsyn till Filosofen och den skolastiska visdomen.
Reformationen är inte en förklaring nog till uppkomsten av centraliserade territorialstater. Redan före reformationen hade Frankrike, Spanien och England utvecklats till starka nationella monarkier. Av dessa ledande europeiska kungadömen vid tiden för övergången från medeltiden till nya tiden var det endast England som bröt med påven och den romersk-katolska kyrkan. Så väl Spanien som Frankrike förblev katolska länder. Föreställningen att regenten får sin makt av Gud tillät även tolkningar som gjorde regenten mindre beroende av påven. För uppkomsten av absoluta monarkier och för regenten att bli konung av Guds nåde utan påvens förmedling behövdes det ingen reformation. Reformationen var inte den enda möjligheten för kungen att stärka sin makt. För att öka medelklassens inflytande förefaller reformationen dock ha varit det bästa alternativet.
Fastän Frankrike var en föregångare när det gäller förverkligandet av en territorialstat eller stark nationell monarki, där kungen inofficiellt var imperator i sitt eget rike, var Frankrike fram till revolutionen inte i övrigt en modern stat jämfört med de protestantiska nordeuropeiska rikena. Alasdair MacIntyre skriver i After Virtue att den franska kulturen var "the most backward of the enlightened nations", emedan Frankrike saknade en sekulariserad protestantisk bakgrund.9 Istället hävdar MacIntyre att upplysningens kultur i första hand var nordeuropeisk och att "the French revolution can be understood as an attempt to enter by political means this North European culture".10
Den franska kungens stöd för sin makt från den romersk-katolska kyrkan baserade sig på en lång och unik tradition av arrangemang med påven. Påvens förbund med Frankrike var tidvis en väsentlig orsak till Englands kyliga relationer till Heliga stolen. Det hade knappast funnits rum för ett flertal konungariken av den franska modellen, fastän tidvis även det tysk-romerska riket och dess kejsare lyckades dra politisk nytta av samarbete med påvekyrkan. (Under trettioåriga kriget var det kejsaren i Wien som stod i förbund med Rom, medan Frankrike var allierat med de protestantiska kättarna.) Hegel skriver i Föreläsningar över historiens filosofi att "karolingernas fasta förbund med den påvliga stolen" börjar med påvens kröning av Karl den store till kejsare år 800.11 Redan Karl den stores far Pippin den lille fick emellertid påvens stöd i sitt anspråk på den frankiska kungatronen, medan han i gengäld försvarade påven Stefan II mot longobarderna och donerade Kyrkostaten åt Petri stol. Frankernas arrangemang med den påvliga stolen kan rentav sägas gå tillbaka till Klodvig, som var Galliens första romersk-katolska härskare. Via påvens babyloniska fångenskap i Avignon på 1300-talet fortsatte påvens beroende av den franska regenten fram till Napoleon III:s beskydd av påvedömet vid tiden för det italienska uppvaknandet och Italiens politiska förening.
Medeltidens kyrka var, liksom den romersk-katolska kyrkan fortfarande är, en moder, som åtminstone metaforiskt identifierades med Guds moder, kvinnan med en krans av tolv stjärnor på sitt huvud.12 Hjälten Luther13 och protestanterna frigjorde sig ur moder Kyrkans sköte. Uttryckt i den jungska psykologins termer övervann de den demoniska modersmakten och befriade en ung kvinnogestalt: den protestantiska kyrkan. Protestanterna blev självständiga och medvetna individer, medan den protestantiska kyrkan blev en ung brud14. Guds ord, som protestanterna själva läste, var det ljus som upplyste dem och gjorde dem medvetna om sin egen idividualitet i förhållande till den romerska "skökan"15.
Medan Guds eget uppenbarande ord ersatte den kyrkliga auktoriteten, fick nationen ersätta så väl stammen som den kyrkliga gemenskapen. Reformationen utgjorde en stark betingelse för nationalism. Den protestantiska reformationens betydelse för nationalismen ligger inte minst i protestantismens utnyttjande av boktryckarkonsten. Simon During skriver i "Postmodernism or Post-colonialism Today":
Nationalism emerges when some languages get into print and are transmitted through books allowing subjects to identify themselves as members of the community of readers implied by these books
.... Of all the works that created the new print languages, none had more authority than the sacred books. A whiff of heresy attaches itself to the story at this point. The sacred books, as vehicles of God's word, cannot be translated. No doubt, when God reveals himself in natural language, transposition of a kind has already taken place, but the human language becomes divine through the breath of God's voice, the trace of his hand. To deliver the Bible (or the Koran) to any demotic language is not just to allow nationalism to overpower the old church, but for meaning to precede form, for communication to precede revelation - is to admit, in fact, the arbitrariness of the sign.16
Där Martin Luther genom sitt oklara förhållande till predestinationsläran gav hopp åt troende hjärtan, som emottog altarets sakrament och syndernas förlåtelse, var Johan Calvin (1509-1564) konsekvent i sin lära om människans förutbestämda lott och ställde därmed individen fullständigt ensam i en situation där kyrkan inte kunde hjälpa henne att vinna frälsning. Den kalvinska läran kom härigenom i ännu högre grad än lutherdomen att fostra till individualism. Kalvinismen lär ha varit, liksom Max Weber säger i Die protestantische Ethik und der Geist Kapitalismus17, en viktig faktor i uppkomsten av det moderna, kapitalistiska samhället, eftersom ett dygdigt leverne och ekonomisk framgång för kalvinisten var ett tecken på att han från tidernas begynnelse, till Guds ära, var utvald till frälsning och evig salighet. Investeringar och effektivt användande av tiden var så ock Gudi behagande dygder.18
Medan lutherdomen, genom doktrinen om att den världsliga överheten är av Gud, skapade betingelser för statsabsolutism, skapade kalvinismen, genom teorier om att en ond härskare kan avsättas av folket19, förutsättningar för emancipatorisk nationalism. Ehuru predestinationsläran föranledde individualism, kunde tron på att somliga var utvalda även utgöra en grund för nationalism. Inte bara individen, utan även gruppen, kunde vara utvald, eller åtminstone kunde gruppen vara en grupp av utvalda, som liksom det första Israel hade fått uppleva så väl förtryck om välsignelse. Denna tro på den utvalda gruppen eller de utvaldas grupp aktualiserades av kalvinismens starka förankring i Gamla testamentet. Den egna gruppen förknippades med Israels barn. Så väl i den amerikanska revolutionen som i den puritanska revolutionen i England utgjorde tron på det utvalda folket en central faktor. Berättelserna om det utvalda folket och det förlovade landet lever ännu kvar i den amerikanska nationalismen.
Den amerikanska nationalismen är till skillnad från den ryska nationalismen, som kan vara så väl bysantinskt universalistisk som ryskt etnocentrisk, i princip inte imperialistisk. Washington är inget nytt Rom och Amerikas förenta stater är inget universellt imperium. Det finns inget amerikanskt samvälde och i princip inga amerikanska kolonier. Amerikanerna är ett folk. Den amerikanska nationen utgör, trots att den politiskt representeras av en federation av (del)stater, prototypen för en nation. Som prototyp utgör den amerikanska nationen en grund för den världsordning av suveräna och okränkbara nationer som Förenta nationerna strävar till att upprätthålla. Till skillnad från Amerika kan Europa inte bli en nation. Befrielsen från "utomeuropeiska krafter" blir aldrig ett exodus i en gemensam europeisk historia. Inte ens en europeisk federation kan göra européerna till en enda nation. Européerna saknar en gemensam historia eller åtminstone det slag av stor historia som förutsätts för att en befolkning skall bli ett folk. I en tid då inte ens det amerikanska samhället längre fungerar som en smältdegel, kan knappast heller européerna smälta samman till en nation.
Den amerikanska revolutionens ideologi är så väl protestantisk som upplysningsfilosofisk. Den franska nationalismen, så som den tog sig uttryck i den franska revolutionen, är till skillnad från den amerikanska nationalismen ensidigt upplysningfilosofisk. Då franska revolutionen riktade sig mot monarken, som var kung av Guds nåde, vände den sig även mot Gud. Eftersom Frankrike efter reformationen förblev ett katolskt land, står den franska nationalismen i konflikt med kyrkan, där nationalismen i lutherska länder har haft (den lutherska) kyrkans stöd.
Så väl den franska som den amerikanska nationalismen är konservativ så till vida att folkets befrielse till en väsentlig del redan har ägt rum i och med respektive revolution. Den till myternas värld upphöjda befrielsen från den gamla förtryckande regimen utgör en legitimerande grund för republiken och i USA även för konstitutionen. Trots att nationalismen länge har klassificerats som en konservativ ideologi, var de ursprungliga franska och amerikanska nationalisterna ingalunda konservativa. När en revolutionär ideologi kommer till makten är det emellertid svårt för den att (annat än till namnet) förbli revolutionär - åtminstone inom sitt eget territoriums gränser. (Att den nordkoreanska socialistisk-nationalistiska regimen allt sedan andra världskrigets slut har lyckats förbli "revolutionär" torde, förutom med minnena från den långa japanska ockupationstiden, kunna förklaras med att fäderneslandet ännu inte har förenats och revolutionen därmed ännu är ett ofullbordat projekt.)
I förhållande till revolutionen skiljer sig den svenska och speciellt den finska nationalismen från den franska. Den roll franska revolutionen har i Frankrikes historia, intar åtminstone i Topelii författarskap den lutherska reformationen i Finlands historia. Finland firar visserligen sin nationaldag till minnet av Finlands självständighetsförklaring, men sjävständighetsförklaringen, vilken riksdagens vänsterminoritet röstade emot, var ingen revolutionär handling. Självständigheten var inte ett resultat av ett finskt uppror, fastän den ryska tiden eller åtminstone ofärdsåren ur en konstitutionell synvinkel nog kan uppfattas som en egyptisk träldom. Självständigheten förverkligades i praktiken dessutom genom att socialisternas uppror slogs ner. Den finska nationalismen före Finlands självständighet var inte heller revolutionär. Endast språkpolitiskt sett var den radikal, medan den socialt sett kan sägas ha varit måttligt progressiv. Medan de liberalt sinnade konstitutionella slog vakt om den gamla svenska lagen och Alexander I:s regentförsäkran, stödde fennomanerna i regel undfallenhetslinjen, som framför allt betydde ovillkorlig lojalitet mot kejsaren och hans representanter. Denna lojalism var förenlig med Topelii i grunden rojalistiska fosterländskhet. Den var också i överensstämmelse med den lutherska läran att överheten är av Gud. Fennomanerna ville inte frigöra Finland ur det ryska imperiet genom uppror, utan de förlitade sig på det finska folkets framtida frigörelse genom det nationella medvetandets tillväxt.
Jämfört med den finska nationalismen är så väl den franska som den italienska nationalismen ursprungligen modernistisk. Försvaret av det franska språket och den franska litteraturen betydde åtminstone under le temps moderne ett försvar av de moderna författarna gentemot de antika. Den litterära nationalismen var en viktig faktor vid utformandet av progressismen.20 Då de franska och italienska kulturpatrioterna tog ställning för det nationella (franska respektive italienska) språket tog de samtidigt ställning för den moderna kulturen på den antika kulturens bekostnad. Varken det franska eller det italienska språket etablerades med hjälp av bibelöversättningar till ett folkets språk, så som fallet var med svenskan och speciellt med finskan. Där svenska och finska språket i jämförelse med de talade munarterna har representerat Bibelns, predikans och psalmsångens ålderdomliga och högtidliga tungomål, har det franska och det italienska representerat det moderna och det vulgära.
Medan europeiska integrationen stöter på motstånd i Nordeuropa, har den ett starkt stöd i Sydeuropa. Sydeuropéernas övervägande positiva inställning till EU och en fördjupad integration lär delvis bero på att de relativt fattiga regionerna vid Medelhavet hör till de områden som drar den största ekonomiska nyttan av Europeiska unionen. Det mest "europositiva" landet Italien hör dock till unionens nettobetalare. Även historien och den romersk-katolska kristendomen är viktiga orsaker till den positiva inställningen till unionen.
Den katolska kollektivismen är till skillnad från den lutherska kollektivismen inte nationalistisk.21 Katolicismen utgör sällan en grund för nationalism, utan tvärtom står nationalismen i katolska länder ofta i opposition mot den romersk-katolska kyrkan. Även där katolicismen är och har varit en orsak till nationalism, så som fallet är i Polen, Irland och Nordirland, utgör den inte ett hinder för den europeiska integrationen. Irländarna, som under den tidiga medeltiden vägrade att underkasta sig Petri stol och som med Rom tävlade om det andliga herraväldet i nordvästra Europa, blev efter reformationen påvens trogna bundsförvanter, för att försvara sin självständighet gentemot England. I vår tid stöder medlemskapen i de europeiska unionerna Irlands oberoende.
Italien är liksom Irland i detta sammanhang ett belysande exempel. Även i dagens sekulariserade Italien är den katolska religionen åtminstone indirekt av betydelse för den positiva inställningen till Europeiska unionen. Istället för att ha kyrkans stöd riktar sig den italienska nationalismen ursprungligen mot den romersk-katolska kyrkan och speciellt mot påvedömet. Det italienska kungadömet föddes som en följd av nationalisten Giuseppe Garibaldis och rödskjortornas hjältemodiga frihetskamp. Efter Italiens förening fanns det dock ännu en främmande makt i vägen för hela Italiens befrielse: återstoden av Kyrkostaten och Rom, som var under Napoleon III:s beskydd. Där Frankrike har formats kring maktcentrumet Paris, är staden Rom det moderna Italiens sista erövring.
Machiavelli, vars författarskap har haft stor betydelse för de italienska nationalisterna, hävdade att Kyrkan alltid förhindrat befrielsen och enandet av Italien. Redan före Machiavelli hade Dante Alighieri uttryckt en liknande syn på politikens förutsättningar på den italienska halvön. Från den tidiga medeltiden fram till slutet av 1800-talet var Rom för det mesta i förbund med främmande makter, mot italienarna. Även efter att staden Rom i slutet av 1800-talet hade intagits och gjorts till Italiens nya huvudstad vägrade påven och den katolska kyrkan att formellt erkänna det italienska kungadömet. Påven, som var "fånge" i Vatikanen, förbjöd t.o.m. katolikerna att rösta i de allmänna valen i Italien. Fastän alla italienare hejar på Italien när det gäller fotboll22, till skillnad från Britterna som ju inte alls alltid hejar på England23, har den italienska staten inte vunnit italienarnas lojalitet. Katolikerna har förhållit sig skeptiska till den italienska staten. I statens eller det monopoliserade våldets frånvaro har maffiaorganisationerna i söder tagit lagen i egna händer. Och den stora kulturella och ekonomiska klyftan mellan Nord- och Syditalien, mellan Poslätten och Mezzogiorno, har inte överbyggts.24
Det gemensamma romersk-katolska arvet spelar en betydelsefull roll för den (väst)europeiska identiteten och därmed även för den europeiska integrationen. Den lutherska gemenskapen är, trots läpparnas bekännelse till en helig allmännelig kyrka, i motsats till den romersk-katolska varken ett internationellt eller ett övernationellt samfund, utan sammanfaller i det stora hela med den nationella gemenskapen. I motsats till katolicismen utgör protestantismen lätt ett hinder för integrationen. Speciellt på frikyrkligt håll torde det vara en allmän insikt att Europeiska unionen är Uppenbarelsebokens vilddjur - ett återupprättat Romarrike, "som var och är icke mer", men som "skall stiga upp ur avgrunden"25 - eller åtminstone ett potentiellt dito. Det kan inte förnekas att Romerska riket har utgjort en betydelsefull inspirationskälla till det europeiska integrationsprojektet, men allt sedan det västromerska rikets undergång har man försökt återupprätta det romerska imperiet och gjort anspråk på Caesars tron. Europeiska unionen är bara ett i en lång rad av romerska odjur som stigit upp ur avgrunden. Huruvida Europeiska unionen eller EEC/EG/EU blir ett av de mera långlivade återstår att se.
Även Adolf Hitler försökte återupprätta vissa romerska traditioner, men den traditionella tyska nationalismen och rasismen har snarare varit antiromersk och antiromansk än proromersk. Det samma gäller 1800-talets nationalism i allmänhet. Däremot ville franska revolutionens "patrioter" gärna se likheter mellan det samtida Frankrike och Romerska riket.
Den finska nationalismen och nationalstaten har traditionellt haft stöd i den lutherska statskyrkan och religionen. Att Finlands evangelisk-lutherska kyrka, eller åtminstone dess ärkebiskop "i egenskap av privatperson", inför folkomröstningen år 1994 talade för ett finländskt medlemskap i Europeiska unionen, förändrar inte bilden så mycket.26 När, på Uppenbarelsebokens språk, kungarna frivilligt ger sin makt åt odjuret27, är det i överensstämmelse med sin traditionella politik som den lutherska kyrkan än en gång ger sin välsignelse åt den världsliga maktens strävanden och rättar sig efter den nya överheten - trots att Bryssel knappast någonsin kommer att avrätta, avsätta eller ens utnämna biskopar. Ärkebiskop John Vikströms betonande av ett gemensamt europeiskt andligt arv står dock i konflikt med 1800-talets lutherska historiesyn.
I det lutherska Finland råder det ingen större motsättning mellan kyrka och stat; det finns ingen konflikt mellan traditionell religiös och traditionell fosterländsk moral. Staten och kyrkan är försonad. Den lutherska kyrkan har påbjudit sina medlemmar att vara den världsliga överheten underdånig, icke allenast för vredesdomens skull, utan ock för samvetets skull.28 Prästerna och biskoparna har här varit föredömen för folket, emedan regenten utnämnt dem till tjänst.
Den kyrkliga eller religiösa samhörigheten och sammanhållningen har i de nordiska länderna i hög grad sammanfallit med den nationella samhörigheten och sammanhållningen. Den katolska etiken uppmanar inte alls på samma sätt som den lutherska till lojalitet gentemot den världsliga överheten eller staten. Tvärtom råder det i katolska länder ofta en påtaglig motsättning mellan kyrka och stat. Inte heller betonar den katolska kyrkan solidariteten med de egna landsmännen. Istället har man i katolska länder bevarat en sammanhållning inom familjen och provinsen på den nationella sammanhållningens bekostnad. I Föreläsningar över historiens filosofi uppmärksammar Hegel skillnaden mellan det katolska och det protestantiska samvetet och följderna av reformationen för samvetets del:
Helighetens tredje moment i den katolska kyrkan, lydnaden, har likaledes upphävts. Principen blev nu lydnaden mot statens lagar som rättesnöre för ett förnuftigt viljande och görande. I denna lydnad är människan fri, ty det särskilda är underställt det allmänna. Människan har själv ett samvete och i och med att detta aktas är hennes lydnad fri. Därmed möjliggörs en utveckling samt införandet av frihet och förnuft; ty vad förnuftet är, det är nu också de gudomliga buden. Det förnuftiga erfar inte mer någon motsägelse från det religiösa samvetets sida; det kan lugnt utvecklas på sitt område utan att behöva försynda sig mot sitt motsatta. Men det motsatta har i den katolska kyrkan absolut berättigande. Furstarna kanske ännu alltid är dåliga, men de berättigas och uppmanas inte till detta från det religiösa samvetets sida. I den katolska kyrkan kan väl samvetet däremot mycket väl råka i strid med samhällets lagar. Kungamord, konspirationer och sådant understöds och utförs ofta av prästerna.29
Den dualistiska synen på förhållandet mellan det ecklesiastiska och det profana, mellan sacerdotium och regnum, mellan påven och kejsaren, mellan klerken och lekmannen spelar en central roll i den katolska världsbilden; den avspeglar sig även på det katolska samhället. Den romerska universalkyrkan har genom tiderna motverkat uppkomsten av så väl nationalkyrkor som nationalstater, medan den lutherska läran har varit ett redskap för furstar att befria sig från sitt beroende av den övernationella kyrkan och legitimera sin egen maktposition. Genom att förneka den från biskop Ambrosius, kyrkofader Augustinus och påven Gelasius I härstammande dogmen att kyrkan står över staten, befriade Luther furstarna från deras beroende av Rom och gav dem istället kontrollen över den nationella kyrkan.
Ingen har så klart som Topelius i Boken om vårt land uttryckt den finska fosterländskhetens förankring i lutherdomen och reformationen.30 Den stora betydelse reformationen och Nya testamentets översättning till finska hade för det finska folket understryker Topelius genom att citera profeten Esaias:
Det folk, som i mörkret vandrar, ser ett stort ljus, och över dem, som bo i det mörka landet, skiner det klarligen.31
Topelius, som på basen av Hegels filosofi förnekade att finska folket äger en "historie" före 180932, skapade själv genom Fältskärns berättelser en finsk historia där trettioåriga kriget och kampen mot katolicismen och "de kejserliga" spelar en central roll. Följetongens huvudtema är visserligen konflikten mellan adeln och folket, mellan "aristokrati" och "demokrati", men denna motsättning sammanfaller till en början delvis med konflikten mellan katolicism och protestantism. (Enligt Topelius var adeln vid slutet av 1500-talet till övervägande del katolsk, medan kungen och "folket", eller bönderna, var anhängare av lutherdomen.33) Då Finlands folk under trettioåriga kriget stred för Guds rena ord och hela världens samvetsfrihet, deltog folket direkt i striden mellan ljuset och mörkret, mellan Gud och djävulen.
Topelii stora historiska roman är inte bara en stor skönlitterär berättelse eller ett skönlitterärt mästerverk. Fältskärn berättar även en nationell master narrative i den lyotardska eller jamesonska bemärkelsen. Topelius lade tillsammans med Snellman och Yrjö-Koskinen grunden till en finsk fosterländskhet och nationalism, som är svår att förena med ett finländskt medlemskap i Europeiska unionen. Topelius tog direkt avstånd från tanken på ett förenat Europa. Enligt Topelii Blad ur min tänkebok ligger grunden till Europas överlägsenhet i dess lyckliga fördelning av hav, länder och bergsryggar, som givit upphov åt begränsade folk.34 Panslavismens och pangermanismens försök att smälta samman olika folkenheter jämför Topelius med den katolska kyrkans dåraktiga fordran på "bokstafvens enhet i samma tro".
Till skillnad från den italienska nationalismen har fennomanin och fennomanernas kamp för det finska folkets befrielse haft (den nationella) religionens och prästerskapets fulla stöd. (Den italienska nationalismen fick dock likaså stöd av den av påven förbannade katolska reformrörelse som gick under namnet 'modernismen'.) Där den romersk-katolska kyrkan har varit ett hinder för italienarnas lojalitet mot staten, har den lutherska kyrkan undervisat och förmanat sina medlemmar att vara den nationella regenten underdåniga. Det vördsamma krypandet för den världsliga överheten kom med kyrkans och prästerskapets stöd och exempel under 1800-talet att omformas till lojalitet mot Nationen, trots att prästerskapet samtidigt förblev kejsaren underdånigt. Utvecklingen i Finland stämmer överens med hur rojalismen på andra håll i Europa och speciellt i Frankrike ersattes av en nationalism som gav folket, nationen eller allmänviljan det säte som kungen och dynastin hade haft under absolutismens tidevarv, men i katolska länder fick undersåtarna inte prästerskapets stöd för sitt anspråk på tronen. Det finska folket (eller dess representanter) blev trots prästerskapets stöd inte en suverän härskare förrän 1917 eller 1918, men nog en lydkonung, som vid behov kunde ställa sig över lagen.
Den europeiska integrationen och finländarnas relativt positiva inställning till ett finskt medlemskap i Europeiska unionen kan tolkas som ett symptom på att så väl berättelsen om nationalstaten Finland som myten om staten i allmänhet har förlorat sin makt. De finska berättelserna är dock inte helt förvisade till det förgångna. De transformeras - eller transformerades åtminstone inför referendumet år 1994 - delvis till nya historier. Självständighetsförklaringen, frihetskriget, vinterkriget och fortsättningskriget har t.ex. gjorts till kapitel i berättelsen om Finlands kamp för att förbli en del av Västeuropa.
Den finska nationalismen har tagit sig uttryck i ett avståndstagande från allt västeuropeiskt: så väl det latinska som det franska, så väl det romersk-katolska som det upplysningsfilosofiska. De finska nationalistiska berättelserna berättar inte direkt om den europeiska eller den västerländska civilisationens framsteg, fastän de ofta är varianter av transnationella nationalistiska berättelser, utan om Finlands och det finska folkets historia, hopp och framtid. De finska nationella projekten har sällan bedrivits i Europas eller den europeiska civilisationens namn. Liksom de elektroniska masskommunikationsmedlen har bidragit till ett ifrågasättande av den Europacentrerade historiesynen, har emellertid den postmoderna massmedian även medverkat till den nationalistiska och nationalstatscentrerade historiesynens tillbakagång. Åtminstone för Finlands del betyder en tillbakagång för den nationella historien och de nationella ramarna nya möjligheter för en europeisk historia, inte bara vad (om)fördelningen av professorsstolar beträffar. Den utveckling som föranlett ett ifrågasättande av den Europacentrerade universalhistorien skapar genom den nationella historiens tillbakagång paradoxalt nog förutsättningar för en identifiering med en i det karolingiska riket och det heliga tysk-romerska riket förankrad partikularistisk och regional europeisk historia.
Lutherdomen och den lutherska fosterländskheten har bidragit till att det finska samhället, liksom det nordiska samhället i allmänhet, blivit högst homogent, fastän individualistiskt. Där borgarna i sydeuropeiska städer innanför de trånga stadsmurarna har tillbett lokala skyddspatroner och firat lokala högtider för åkallan av helgon, har undersåtarna i de glest befolkade nordiska länderna under nya tiden gått i strid med en Jakobs Gud som varit en för hela folket gemensam "väldig borg".35 Den lutherska tilltron till Jakobs Gud sätter fortfarande sin prägel på de nordiska länderna. Den lutherska prägeln gäller även det långt sekulariserade svenska folkhemmet, vars grundritning trots allt härstammar från reformationen. Om lutherdomen inte hade lagt grundmuren, skulle socialdemokraterna aldrig ha kunnat bygga landet till ett väldigt hem. Luther lade inte bara grundstenen till Vasatidens centralistiska rike, utan lutheranismen utgör även den socialdemokratiska välfärdsstatens grundval. Utan den laglydnad, ärlighet, individualism, nationella solidaritet, tro på staten och allmän troskyldighet som lutherdomen har fostrat till, kunde staten inte ha övertagit även (det mindre) hemmets och familjeförsörjarens roll. Åtminstone i Sverige är den lutherska kyrkan moralistisk i samhällsetiska frågor, medan kyrkan vad familjeetik och äktenskapsbrott beträffar predikar tolerans. Och där påven Johannes Paulus II i sin encyklika Centesimus annus från 1991 på basen av subsidaritetsprincipen i klara ordalag har fördömt välfärdsstaten, har ledarna för de evangelisk-lutherska kyrkorna i Finland och Sverige slagit vakt om den socialdemokratiska samhällsmodellens bevarande.
Där den katolska kyrkan bedriver social verksamhet inom tredje sektorns ram, har de lutherska kyrkorna överlåtit det sociala ansvaret åt staten. En lutheran behöver inte idka välgörenhet för sin rättfärdiggörelses eller sin frälsnings skull. Han är i sig själv oförmögen till någonting gott. Överheten däremot förrättar Guds tjänst.36 Den lutherska kyrkan har till skillnad från den romersk-katolska kyrkan inte heller behövt eller haft rätt till egna skolor, eftersom den lutherska staten i princip varit kristen. Den statliga folkskolan har varit kristlig, trots att skolväsendet skilts från kyrkan. Då socialdemokratin (i Sverige) undanträngde den lutherska fosterländskheten ersattes emellertid folkskolan med en socialdemokratisk grundskola. Och istället för att förrätta Guds tjänst, blev staten ett redskap för Samhällsnyttan. Fastän den lutherska kyrkan tidigare dragit fördel av förbundet med det nationella riket, torde lutherdomens beroende av staten på 1900-talet ha varit en väsentlig orsak till det nordiska samhällets avkristning.
Medan kommunisterna inte lyckades genomföra sin revolution i "väst" (vilket är en tautologi), lyckades socialdemokraterna oavbrutet behålla regeringsmakten i Sverige i fyrtio år. Detta betyder att ett parti (dock inte utan att kompromissa) kunde bygga landet eller samhället enligt sina egna ideologiska ritningar och sin egen sociala ingenjörskonst. Folkhemsidelogin, med vars hjälp den socialdemokratiska herdamakten37 legitimerade sig, hade sina företrädare inom de viktigaste vetenskapliga facken. Av speciellt stor betydelse var de värdenihilistiska och rättspositivistiska juristerna Wilhelm Lundstedt (1882-1955) och Carl Olivercrona (1897-1980), som lärde att samhällsnyttan är rättsordningens grundval. I Sverige blev lagen ett maktens redskap, där dess uppgift i liberala demokratier är att försvara individens naturliga rättigheter. De värdenihilistiska kollaboratörerna betraktade idén om individens naturliga rättigheter som ett uttryck för borgerlig metafysik och vidskepelse.
Folkhemsideologin var inte nationalistisk i traditionell bemärkelse. Tvärtom vände sig de svenska socialdemokraterna mot den traditionella nationalismen och fosterländskheten. Folkhemsideologin stod lika väl inte så långt från den franska nationalismen, som i motsats till den tyska nationalismen inte betonar betydelsen av folkandan (Volksgeist) och blodsarvet. I likhet med Frankrike har Sverige varit en modell för andra, en utvald nation, vars samhällsdoktrin förkunnats med missionspredikantens nit. De svenska socialdemokraterna lovsjöng det svenska samhället och prisade välfärden, jämlikheten och tryggheten, istället för att så som de traditionella svensknationalisterna sjunga om Sverige, Sverige fosterland eller mandom, mod och morske män, men "samhället" sammanföll i stora drag med den svenska socialdemokratiska välfärdsstaten. Den socialdemokratiska hegemonin var dessutom av tvång en kompromiss med den traditionella konservativa nationalismen. Thomas Jonsson skriver i sin artikel "Ett antinomiskt ideologibegrepp - en skiss", som ingår i antologin Idéhistoriens egenart:
"folkhems"-hegemonin som upprättas i början av 30-talet [är] en genuin kompromissbildning mellan traditionella konservativa och socialistiska ståndpunkter, mellan nationalism och klasskamp. Vad som händer i och med socialdemokratins ideologiska förändring från klassideologi till folkideologi, är att man (framför allt Per Albin) visar att inte bara arbetarklassen är utsugen av det kapitalistiska systemet. Även mellanlager, bönder, hantverkare, och framför allt konsumenter är utsugna, dvs. klasskamp är inte längre arbetarklassens kamp mot kapitalisterna, utan "alla de utsugna klassernas gemensamma kamp", eller kort och gott, hela folkets kamp mot det kapitalistiska systemet.38
Socialdemokratin var ursprungligen förutom en internationell rörelse även en internationalistisk ideologi, så som socialismen i allmänhet, men i praktiken har socialismen i de stater där den kommit till makten haft en tendens att slå över i nationalism, så som Russell påpekar i A History of Western Philosophy.39 I början av 1800-talet rådde det inte heller någon större motsättning mellan socialism och nationalism. Så väl socialismen som nationalismen ville befria "folket". Under 1800-talet kom folket för nationalismens del dock allt mera att representera en bestämd nation med tyngdpunkten på landsbygdens allmoge, medan industriarbetarna och den internationella arbetarklassen blev det "folk" som socialisterna ville befria. I ryska revolutionen bestod proletariatet lika väl av både landsbygdens och stadens utsugna. Efter revolutionen återfick Moskva sin status som det tredje Rom och det ryska folket förblev det utvalda folket. Andra världskriget var för Rysslands del "det stora fosterländska kriget". Trots att kommunismen skulle göra staten överflödig, gav proletariatets diktatur staten eller partiet totalitär makt. Russell säger i History of Western Philosophy att kommunismen teoretiskt sett står fjärran från läran om den absoluta staten, som tilldelar staten samma ställning som katolicismen gav kyrkan eller Gud, men att den i praktiken drivs till en samhällstyp som mycket liknar den som resulterar från statskulten (State worship).40
Inte bara den sovjetiska, utan även den svenska socialismen har tagit sig nationalistiska uttryck, och gör det fortfarande. Ingmar Karlsson skriver sarkastiskt i Europa och folken:
Sverige och Norge skiljer sig från andra europeiska länder som Frankrike och Tyskland genom att vänsterflygeln hos denna nationalism är betydligt starkare än högerflygeln. Den svenska EU-debatten ger ju ständigt prov på hur tidigare internationalistiska socialister förvandlats till socialistiska nationalister och nu predikar en vänsternationalism som är lika grumlig och enfaldig som sekelskiftets punschpatriotism. Här tas en tillflykt till vad som kan kallas en välfärdsnationalism eller -chauvinism med föreställningen att det egna landet är bäst på alla samhällslivets områden och att det därför gäller att skydda sig mot en farlig omvärld.41
Den svenska välfärdsstaten var modern i flera bemärkelser. Speciellt vad socialpolitiken och jämlikheten beträffar var det svenska samhället rentav definierande för det moderna. För andra länder, inte minst för Finland, betydde framsteg, utveckling och modernisering att ta efter den svenska modellen. Den socialdemokratiska regeringsmakten legitimerade sin "välfärdsnationalism" med hjälp av en stor berättelse om utveckling och övervinnande av förlegade traditioner. Mikael af Malmborg understryker i sitt bidrag "Sverige i Norden och Europa" i Europa - historiens återkomst en väsentlig skillnad mellan den "konservativa svensknationalismen" och den socialdemokratiska "nationalismen". Medan den förstnämnda legitimierade sig med hjälp av "fornstora dar", baserade socialdemokratin sin legitimitet på brottet med det förflutna:
Om socialdemokratin inte övergav nationalismen, så gjorde den sig i alla händelser av med de tidigare så frekventa anspelningarna på tradition och historia. Medan ... den konservativa svensknationalismen byggde på minnet av fornstora dar, på Sveriges tid som europeisk stormakt, kom legitimiteten för socialdemokratin istället att ligga i brottet med det förflutna, i framtidstron, i tron på det demokratiska folkhemmet.42
Den nordiska socialdemokratin i allmänhet och den svenska i synnerhet skiljer sig, eller skilde sig åtminstone fram till 1990-talet, från den central- och sydeuropeiska socialdemokratin, som förutom att den hållit fast vid internationalismen har varit både lokalt och (europeiskt) federalistiskt orienterad. I Norden har socialdemokraterna, trots det nordiska samarbetet, satt sin tilltro till nationalstaten.
Medan det sovjetiska imperiets undergång skapade utrikespolitiska förutsättningar för ett finskt medlemskap i Europeiska unionen, skapade den nordiska, skandinaviska eller svenska välfärdsstatens andliga och ekonomiska kris i början av 1990-talet ideologiska förutsättningar där till. Misstron mot stora berättelser om framsteg betydde här även misstro mot välfärdsstatens ideologi. Den nordiska välfärdsstaten hade förlorat sin emancipations- och legitimeringsberättelse. Finland har aldrig på samma sätt som Sverige bedrivit folkhemssocialstisk missionsverksamhet, men även för Finland torde identiteten som en nordisk välfärdsstat ha varit av betydelse. Det som gäller för den svenska välfärdsstaten gäller också delvis för de övriga nordiska välfärdsstaterna. Den svenska modellen är även en "nordisk" modell.
Socialismens fall i öst bidrog till misstron mot den svenska socialismen. Det svenska folkhemmets ideologiska kris ledde dock inte till ett återupprättande av "gamla Sverige", utan snarare resulterade den i ett ifrågasättande av den suveräna och centraliserade staten. Då Sverige är mera socialistiskt än det övriga Europa och då den svenska socialdemokratin för länge sedan i praktiken har lämnat sin internationalism till förmån för en socialdemokratisk nationalism, medan nynazisterna tagit över de traditionella fosterländska symbolerna, finns det föga skäl för den politiska högern att vädja till nationella känslor. Det lönar sig bättre att satsa på globalisering och Europaintegration.
Fram till den svenska socialdemokratins plötsliga kursändring i början av 1990-talet hade Norden stått i motsatsförhållande till det "konservativa" och "katolska" Europa. af Malmborg skriver:
Europa var symbolen för ett samhälle där kyrkan, släkten och familjen fortfarande spelade en betydande roll och den europeiska gemenskapen ansågs bedriva en konservativ och kapitalistisk politik som befrämjade just ett sådant samhälle.43
Då välfärdsstaten stötte på grund var så väl de svenska som de finska socialdemokraterna trots allt beredda att styra det sjunkande skeppet i en trygg hamn: Europa, "socialdemokratins hem". Jämfört med det postkeynesianistiska USA och den globala marknaden är Europeiska unionen en socialdemokratisk idyll. Den svensk-nordiska socialdemokratin, som i årtionden hade byggt landet, byttes ut mot en europeisk federalistisk socialdemokrati, som ännu hade sitt byggprojekt framför sig. Idag är också svenska socialdemokrater med och bygger Europa.44
Under depressionen i början av 1990-talet beskrevs Finlands krissituation med hjälp av vilsegåendets metafor. Detta kunde kanske tolkas som ett uttryck för den kollektiva skuld som man i Finland kände över den avslutade konsumtionsfesten, kasinoekonomin och finlandiseringen. Men vilsegånget kan även tolkas som ett rent orienteringsproblem: man visste inte hur man skulle ta sig vidare. Vilsegåendets metafor är viktig även i Gamla testamentes beskrivning av det judiska folkets vandring i mörker. Det finländska vilsegånget var dock av det allvarligaste slaget. För att vandrarens färd inte skall vara helt hopplös, måste han ha bevarat sin tro på löftenas land, även om han för tillfället inte kan se någon ljusning randas.
Under Israels ökenvandring var det en molnstod som visade vägen om dagen och en eldstod om natten. Det var Herren som hade fört sitt folk ut ur Egyptens land, ur träldomshuset45, och det var Herren som med sin nåd ledde det folk som Han hade förlossat46. I Jesaja 58:8-11 lovar Herren leda sitt folk beständigt om det håller en fasta som Herren vill ha:
Då skall ljus bryta fram för dig såsom morgonrodnaden, och dina sår skola läkas med hast, och din rättfärdighet skall då gå framför dig och Herrens härlighet följa dina spår. Då skall Herren svara, när du åkallar honom; när du ropar, skall han säga: "Se, här är jag." Om du låter det varan fjärran ifrån dig att pålägga ok, att räcka finger och att tala hvad fördärfligt är, om du delar med dig af din nödtorft åt den hungrige och mättar den betryckte, då skall ljus gå upp för dig i mörkret, och din natt skall blifva lik middagens sken. Och Herren skall leda dig beständigt ...
Om folket inte håller sig till lagen skall det däremot draga omkring i landet. Ur Jesaja 8:20-22 läser vi:
"Till lagen, till vittnesbördet!" så skola förvisso de nödgas mana, för hvilka nu ingen morgonrodnad finnes. De skola draga omkring i landet, nedtryckta och hungrade, och i sin hunger skola de förbittras och skola förbanna sin konung och sin gud. Och de skola vända blicken uppåt, de skola ock skåda ned på jorden; men se, där är nöd och mörker och natt af ångest; ja, tjockt mörker är de fördrifnas lif.
Profeten Esaias lovar dock redan i följande bibelverser (Jesaja 9:1-2) en ljusare framtid för Israel:
Ty natt skall icke förblifva där nu ångest råder. ...Det folk, som vandrar i mörkret, skall se ett stort ljus; öfver dem som bo i dödsskuggans land skall ett ljus skina klart.
I Boken om vårt land jämför Topelius finska folket med folket som vandrar (eller under medeltiden vandrade) i mörkret. För det finska folket är den finska bibelöversättningen ljuset som skiner klart.47
Israels mål under ökenvandringen var det utlovade landet. Den stora befrielsen var ett faktum redan med uttåget ur Egypten. Den judiska profetian har än handlat om frälsning ur fångenskapens land48, än om ett land som flyter av mjölk och honung49. I den mån befrielsen redan är ett faktum och friheten inte är hotad, behöver folket ett annat mål än den negativa befrielsen ur träldom. För att inte knorra och längta tillbaka till Egypten behöver folket ett löfte om (en positiv) befrielse till en åtrådd ort. Således behövde även Sovjetunionen en eskatologisk lära om ett kommunistiskt tusenårsrike, som skulle flyta av mjölk och honung. Befrielsen från den tsartida träldomen var inte nog. Den negativa och positiva befrielsen kan även äga rum samtidigt, vilket ofta varit fallet i det stora nationella befrielseprojektet.
Det finns olika slag av vilsegående. Man kan ha svårigheter att orientera sig till målet, men man kan även vara ovetande om vart man är på väg. Det senare problemet hänger ihop med problemet att ställa upp målsättningar. I Suomen henkinen tila ja tulevaisuus från 1994 säger Ilkka Niiniluoto att vi vant oss vid att målen för samhällets utveckling kan härledas från någon stor berättelse om framsteg (edistys) och (till)växt (kasvu). Som exempel på dylika stora berättelser nämner han nationens självmedvetande via sitt eget språk och sin egen kultur, den marxistiska klasskampen, samt välfärdssamhällets förverkligande via ekonomisk tillväxt.50 Niiniluoto tillägger att då målsättningarna inte kunnat härledas ur någon teori, så har det åtminstone funnits modeller att kopiera: Sverige, Förenta staterna, Japan.
I början av 1990-talet tycktes det f.d. "Europas Japan" inte längre ens ha haft några modeller att följa eller kopiera. Kanske utgjorde Europeiska unionen en trygg famn eller hamn, då vi inte själva viste vart vi var på väg. Åtminstone fanns det, enligt folkets flertal, inte någon hägrande vision, vars förverkligande skulle förhindras av ett medlemskap i unionen. Vi såg inte längre något ljus bryta fram som en morgonrodnad. Finland såg ingen morgonljusning randas.
Den ekonomiska depressionen och bakruset efter östhandelns kollaps fråntog morgonrodnaden och den stora finska berättelsen dess trovärdighet, men den stora berättelsens kris och den förlorade tron på morgonljusningen torde i sin tur ha fördjupat depressionen. För att få Finland upp ur depressionen, manade man förgäves finländarna till uppoffringar. Det gällde inte att gräva diken eller blanda bark i brödet, utan tvärtom att konsumera mera. Men finländarna, som hade förlorat sin tro på den ljusnande framtiden, valde att blanda bark i brödet.
I den finska fosterländska diktningen (på svenska) lever ljuset sitt eget liv, så att dess exakta betydelse varierar medan symbolerna består.51 Upplysning, uppklarnande, uppvaknande, morgonljusning och morgonväkt företräder sinsemellan mera eller mindre samma obestämda innehåll, men dessa representanter för dagning och ljus kan var för sig ha varierande betydelser. Ljuset står för folkets bildning, men det kan även liksom i Psaltaren och i Johannes evangelium representera Guds ord respektive det gudomliga Ordet, eller genom inflytande från nyplatonismen stå för den inre kunskapen och anden (i motsats till materien).
Då ljuset tolkas som ande och kunskap, betyder ljusningen andens blivande och framåtskridande mot absolut kunskap i enlighet med Hegels stora spekulativa berättelse. Befrielsen till kunskap och självmedvetenhet är samtidigt en befrielse ur mörker, från ignorans. Då den fosterländska diktningen förutspår en ljus framtid för finska folket, är emellertid det ljusa, åtminstone i sentida tolkningar (eller brist på tolkning), någonting obestämt. Den ljusa framtiden är en ljusare framtid, men inte nödvändigtvis i en andlig bemärkelse. Framtidstron har länge bestått, fastän dess innehåll har förändrats.
Den finska fosterländska poesin förutspår en ljusnande och ljusare framtid för Finland. Om skaldernas samtid heter det visserligen att blomningen än är sluten i knopp52 och att dimman än ruvar över kärren53, men ur Runebergs diktning kan vi ock läsa att "ur vår kärlek skall gå opp ditt ljus, din glans, din fröjd, ditt hopp ...".54 De finska fosterländska diktarna delar upplysningsfilosofernas tro på framtiden, fastän inställningen till samtiden är ödmjukare. Liksom upplysningens ideologi lär 1800-talets finska nationalistiska och fosterländska ideologi att upplysning är vägen till befrielse och en ljus framtid. Men till skillnad från den franska upplysningens projekt innebär den finska upplysningen inte en frigörelse från Ordet. Istället har Guds helga ord fram till vårt tid hulpit det finska folket ur mörker opp.
I Myten om framsteget betraktar Georg Henrik von Wright framstegstanken som en emancipatorisk idé om följderna av människans frigörelse från "Ordets auktoritet över kunskapslivet och religionens över handlingslivet".56 von Wright skriver att framstegstanken i dess moderna form har två rötter: "människans frigörelse som kunskapssökande subjekt från Ordets auktoritet och hennes frigörelse som handlande subjekt från religionens förmynderskap".57 Med "Ordets auktoritet" syftar von Wright på auktoriteten hos så väl antikens författare som Bibeln.58 Enligt von Wright handlar Kants kritik av det rena förnuftet om kunskapen (eller sanningen), som frigörs från "Ordets auktoritet", medan kritiken av det praktiska förnuftet handlar om moralen (eller godheten), som frigörs från "den påtvingade lydnaden under andliga eller världsliga makters imperativ". von Wright betraktar Kant som den renaste företrädaren för den klassiska moderniteten (eller den tidsanda som blev rådande i Europa på 1700-talet och början av 1800-talet) och en förkunnare av "upplysningens nya anda".59 von Wright ansluter sig även till Kants definition på upplysningen.60
I "Svar på frågan: Vad är upplysning?" säger Kant att "Upplysning är människans utträde ur hennes självförvållade omyndighet". Kant säger vidare att "Det är bekvämt att vara omyndig" och ger ett exempel: "Har jag en bok som har förstånd i mitt ställe ... så behöver jag ju inte anstränga mig själv."61 Med bok torde Kant dock inte ha syftat på Bibeln. För övrigt hade även de franska philosophes sina böcker (som Kant knappast heller syftade på), nämligen Naturens bok, som för upplysningsfilosoferna förklarats i Newtons Principia och Lockes Essay, samt deras egen Encyclopédie ou Dictionnaire raisonné des sciences, des arts et des métiers.
Marshal McLuhan betraktar i Gutenberg-galaxen boken som en bro mellan det medeltida och det moderna. Genom sin tro på boken stod Francis Bacon med ena foten i medeltiden, men samtidigt var han en föregångare till de upplysningstida encyklopedisterna:
Bacon var mer imponerad av det tryckta ordets betydelse som tillämpad kunskap än någon annan med undantag av Rabelais. Hela medeltiden hade betraktat naturen som en bok där man skulle spana efter vestigia dei (Guds spår). Bacon uppfattade boktryckarkonstens läxa så att människan härigenom bokstavligen kunde ge ut naturen i en ny och förbättrad upplaga. Han ser fram mot något slags encyklopedi. Det är Bacons totala accepterande av föreställningen om naturens bok som gör honom så påfallande medeltidsmässig men samtidigt så påfallande modern.62
I Johdatus filosofiseen ajatteluun från 1994 bestämmer Timo Airaksinen upplysning(en) (valistus) som "förnuftets vuxenhet (aikuisuus), då förnuftet accepterar en stor berättelse, enligt vilken människan med hjälp av vetenskap och etik gör framsteg mot en bättre framtid".63 Airaksinens definition baserar sig på Kants bestämning av upplysning som befrielse från omyndighet, fast Kant sade ingenting om stora berättelser. Den av de moderna berättelserna upplysta skiljer sig från den icke-upplysta och "omyndiga" genom att han tänker själv och självständigt gör beslut istället för att ty sig till auktoriteter, men i ljuset av postmodernismens kritik av upplysningens stora berättelse förefaller det upplysta tänkandet inte var så självständigt.
I första kapitlet i La società trasparente frågar sig Vattimo om det postmoderna samhället är genomskinligt eller om det postmoderna är ett genomskinligt samhälle. Vattimo låter förstå att titeln på hans bok skall, eller åtminstone kan, tolkas som ironisk, emedan han introducerar det genomskinliga samhället med ett frågetecken.64 Han svarar själv nekande på sin fråga: Massmedierna har en central roll i det postmoderna samhällets födelse och de karakteriserar detta samhälle, men de gör inte samhället mera genomskinligt, mera självmedvetet eller mera upplyst, utan gör det istället mera kaotiskt.65 Att Vattimo lika väl talar om det genomskinliga samhället, fastän inom citationstecken, beror på att (det samtida) massmediasamhället bl.a. genom möjligheten att få information på realtid har vissa likheter med den genomskinlighet och självmedvetenhet som tyska filosofer från Hegel till Habermas har betraktat som ett ideal. Det postmoderna samhället är inte upplyst, fastän det bl.a. med tanke på mediernas bevakande av händelser och den "totala kommunicerbarheten"66 kan sägas vara genomskinligt eller genomlyst. Det postmoderna "genomskinliga" samhället har rentav gjort det upplysta, "uppklarnade" (aufgeklärt) eller i (tysk) filosofisk mening genomskinliga samhället till en omöjlighet.
När det klarnar upp blir det i regel ljusare och när det ljusnar ser man klarare. Uppklarnandet (die Aufklärung) gör att begrepp och idéer klart och tydligt kan urskiljas, men upplysningen (die Aufklärung) betyder samtidigt att ett traditionellt begreppsystem ersätts av ett nytt rationalistiskt (aufklärerisch) men lika väl historiskt och kulturellt betingat begreppsystem. Under upplysningens sekel var det framför allt den mekanistiska naturvetenskapen, det mekanistiska paradigmet och den av Newtons fysik inspirerade filosofin som var det ljus som upplyste tänkandet och formade dess begrepp. Och det var det naturvetenskapliga exakta språket med dess väldefinierade termer som kom att utgöra förebilden för det "upplysta" tänkandet. Metaforerna och det religiösa språket betraktades som uttryck för irrationalitet och kom därför att bannlysas.
Det postmoderna samhället är genomskinligt, men det finns inget ljus som lyser upp det. I den postmoderna tiden har det trots genomskinligheten blivit svårt att se idéer klart och tydligt. Decentraliseringen av informationsförmedlingen och avsaknaden av auktoriteter och stora metaberättelser har lett till att det inte längre finns någon ordning i begreppens värld. Begreppen och föreställningarna har därmed blivit diffusa. Det postmoderna samhällets klarhet eller genomskinlighet kan jämföras med den själsligt kluvna individens klarsynthet. Den schizofrena kan ha en sjuklig förmåga att genomskåda, liksom Nietzsche hade, men han har förlorat sitt förstånd.
Till tyska kan upplysning förutom till Aufklärung även översättas till Erleuchtung. Den upplysning av medvetandet som idéerna eller Guds ljus enligt den nyplatonska och augustinska upplysnings- eller illuminationsteorin skänker kallas på tyska inte Aufklärung, utan Erleuchtung. Och fastän det på engelska kan heta att "The true light that enlightens every man was coming into the world"67, är det gudomliga Ordet ingen källa till Aufklärung, utan även då det gäller det sanna ljuset handlar det om Erleuchtung. Det heter således att "Das war das wahrhafstige Licht, welches alle Menschen erleuchtet, die in diese Welt kommen."68
Då finländska diktare och folkupplysare talar om upplysning, syftar de ibland på en upplysning som på tyska snarast skulle heta Erleuchtung. Där till använder de ordet 'upplysning' även i betydelsen Bildung eller Volksbildung, samt i en överförd betydelse av Beleuchtung. Jämfört med det svenska ordet 'upplysning' har tyskans Aufklärung en mera entydigt sekulär betydelse. Aufklärung representerar en världslig upplysning, som präglar en tidsålder i en sekulär69 historia. Das Zeitalter der Aufklärung är le siècle des lumières.
På italienska heter upplysningen i betydelsen upplysningstiden l'Illuminismo, medan upplysningsfilosof, upplysningsman eller upplysningsivrare (Aufklärer) heter (filosofo) illuminista. Belysning heter på italienska luce, som till svenska även kan översättas till ljus. Så väl ordet 'belysa' som ordet 'upplysa' kan emellertid översättas till illuminare. På italienska kan även Ordet (il Verbo) och Guds ljus upplysa (illuminare).
Franskans lumières har samma latinska rot som italienskans illuminismo, men ehuru upplysningen eller upplysningstiden på franska heter les Lumières, översättes lumières inte till upplysning, utan till kunskaper eller förstånd, medan lumière (i singularis) översättes till (substantivet) ljus. Fastän det adertonde seklets franska upplysning inte handlade om Ordet eller det sanna ljuset, heter det i L'Évangile selon Saint Jean om Ordet (le Verbe) att "Le Verbe était la lumière véritable ..."70. Upplysning i betydelsen Aufklärung heter på franska éclairage. Ordet éclairage står dock inte bara för den världsliga upplysningen, utan det kan liksom ordet illumination även betyda en andlig upplysning. Liksom det i Vulgata är skrivet att "Erat lux vera quae inluminat omnem hominem venientem in mundum", kan det på franska heta att "Le Verbe était la lumière véritable, qui éclaire tout homme, il venait dans le monde." Det tyska ordet Aufklärung utgör alltså ett undantag, så till vida att det entydigt representerar en sekulariserad eller förvärldsligad upplysning, en upplysning som inte bara kom i världen, utan även var av världen.
Till finska översätts upplysning i betydelsen bibringande av bildning till valistus, medan upplysning i betydelsen konkret belysning till nutidsfinska översätts till valaistus.71 Fastän enligt den finska bibelöversättningen från år 1992 todellinen valo (det sanna/verkliga ljuset) valaisee (belyser) varje människa72, heter det i den äldre översättningen att totinen valkeus (det sanna ljuset/ den sanna vitheten) valistaa (upplyser). I Mikael Agricolas finska översättning av Nya testamentet, Se Usi Testamenti från 1548 heter det att "totinen walkeus ... walista caiki Inhimiset ...".73 Före 1938 jämförs även det profetiska ordet (profeetallinen sana) med ett [vax- eller stearin]ljus (kynttilä) som upplyser (valistaa) i mörker.74 I Agricolas översättning av P. Petrin se Toinen Epistola liknas det prophetiska ordet (prophetainen sana) vid ett ljus som "walgitta pimees siasa".
Fastän enligt den evangelisk-lutherska kyrkans officiella svenska bibelöversättningar från 1900-talet det sanna ljuset "lyser över" eller "ger ljus åt" alla människor, hette det på 1800-talet även på svenska att det sanna ljuset "upplyser", medan det i Thet Nyia Testamentit på Swensko från 1526 står att "Thet war itt sandt liws huilkit som uplyser alla m'niskior". (Även i David Hedegårds översättning av Nya testamentet, Den goda nyheten för alla människor, heter det att det sanna ljuset "upplyser alla människor".) Om det profetiska ljuset heter det dock endast att det "lyser" i ett mörkt rum eller "skin uthi itt mörkt rwm". Att skina eller lysa uti ett mörkt rum är inte det samma som att lysa upp eller upplysa, för då rummet är upplyst är det inte längre mörkt. Upplysningen associeras dock vanligen med en tilltagande ljusstyrka, med en process, liksom Aufklärung (uppklarnande) är en process. Upplysningen är en gryning, då morgonen ljusnar och solen (strax) går upp. Ljuset som upplyser kan vara en morgonstjärna, som vittnar om att det dagas och bär löfte om en snar soluppgång.
Boken om vårt land skildrar på läsebokens tydliga språk hur den finska nationalismens upplysningsprojekt, eller åtminstone Topelii eget, var ett protestantiskt projekt och inte ett upplysningsfilosofiskt projekt av fransk modell. Den finska upplysningen var inte identisk med den upplysning som Geijer kritiserar i Om adertonde seklets upplysning i förhållande till religionen. Fennomanins projekt var inte ett Enlightenment project med stort E. Det var inte ett projekt från otrons sekel. Dess mål var visserligen folkets upplysning eller upplysthet och dess medel folkupplysning eller kansanvalistus, men upplysningen handlade snarare om Volksbildung än om Aufklärung. Det finska upplysningsprojektet var i högsta grad ett educational project, men det handlade inte så mycket om utbildning som om bildning, undervisning och fostran.
Det nittonde århundrades upplysning var en annan än "det adertonde seklets upplysning". Enligt Geijer är sann upplysning och protestantism till sitt väsen ett.75 Geijer, som i mogen ålder avföll till liberalismen, är för övrigt även (den anonyma) författaren till Om falsk och sann Upplysning, med afseende på Religionen: En liten populär Skrift ur det Nittonde Århundradet, af En Lekman.
Det nittonde århundradets upplysning hör hemma i romantiken snarare än i upplysningen, men det finns inte någon skarp gräns mellan dessa två epoker eller rörelser. Romantiken kan även betraktas som en fortsättning på upplysningens modernism. von Wright talar i Vetenskapen och förnuftet om "upplysningens romantik" som det sätt på vilket romantiken tog upp det rationalistiska arvet från upplysningstiden.76 Begreppet "upplysningens romantik" förknippas på svenska lätt med Martin Lamms (1880-1950) bok Upplysningstidens romantik, där Lamm studerar underströmmarna av romantik under rationalismens sekel. Det skulle kanske vara riktigare att tala om romantikens upplysning som det sätt som (tidevarvet och rörelsen) romantiken upptog arvet från upplysningstiden. Medan upplysningen har präglat (bilden av) upplysningstiden har romantiken präglat (epoken) romantiken, men liksom upplysningstiden hade sin romantiska sida hade romantiken sin upplysning. Romantikens och det nittonde århundradets upplysning skilde sig dock klart från det "adertonde seklets upplysning".
Som en följd av reformationen skapades det finska skriftspråket och folket fick lov att lära sig läsa. Enligt Topelii läsebok blir folk upplysta när de själva läser Guds rena ord, vilket den katolska kyrkan inte tillät. Läroboksförfattare syn på upplysningen är klar. På poetisk svenska (och finska77) skriver han (respektive översättaren till finska): "Där icke Guds ord upplyser (valaise) människorna, där råda mörker och mänsklig villfarelse."78 Påven ville enligt Topelius "ensam uttyda den kristna läran, så att alla borde tro på hans ord, såsom vore det Guds ord"79. Under den katolska tiden var folken förskjutna i grov vidskepelse, men "I detta stora mörker hade Gud redan länge upplyst (valistanut) några fromma kristna, vilka frimodigt trätt fram att förkunna sanningen".80 Även doktor Luther "begynte förstå, att Guds ord var förfalskat av människor", varefter han frimodigt började förkunna "det rena Guds ord, sådant han funnit det uti bibeln"81. Kort före Luther översatte Bibeln till tyska "hade boktryckerikonsten enligt Guds skickelse blivit uppfunnen, och nu kunde bibeln hastigt spridas till allt folk." Detta betydde att Guds heliga ord åter rann upp "som en skinande sol i världens mörka natt och upplyste (valaisi) alla folk."
Topelius uttydde inte betydelsen av ljuset och Guds ord helt själv. Tjugo år före den första upplagan av Boken om vårt land kom ut", avslöjade Runeberg i de två sista verserna i psalmen "Bevara Gud vårt fosterland, som även avslutar Topelii läsebok, uti vilket ljus fosterlandet vecklats ut:
Du hulpit det ur mörker opp,
Liksom en blomma ur sin knopp;
Så låt det ock till tidens slut
Uti ditt ljus få vecklas ut.
Det ljuset är ditt helga ord,
En sol för himmel och för jord.
Giv, att det klart här lysa må
Och aldrig mer ifrån oss gå!82
Runeberg var inte heller den första psalmförfattaren som identifierade ljuset med Guds ord. Redan i början av 1500-talet skrev Lazarus Spengler (enligt den svenska översättningen i den av kyrkomötet år 1986 antagna svenska psalmboken för den evangelisk-lutherska kyrkan i Finland):
Guds ord är ljuset på min stig
och mina fötters lykta.
Där det är brinnande i mig,
där måste mörkret flykta.
Då ser jag lätt att hitta rätt
dit jag vill hinna gärna,
där är mig satt
i jordens natt
en himmelsk morgonstjärna.83
I denna psalm, som Runeberg själv har bearbetat, citerar Spengler den 119. psalmen i Psaltaren, vers 105:
Ditt ord är mina fötters lykta och ett ljus på min stig.
Här har ordet 'ord' en konkretare betydelse än författarna i vår psalmbok gett det. Guds ord är i första hand Guds lag eller Guds bud, även om ordet 'ord' i Gamla testamentet kan ha mångahanda betydelser. I Ordspråksboken 6:23 läser vi: "Ty budet är en lykta och undervisningen ett ljus ..." I den 19. psalmen i Psaltaren, vers 9 skriver David: "Herrens bud är klart och upplyser ögonen." Guds bud upplyser inte bara ögonen, utan de skänker även förstånd. I den 119. psalmen vers 104 skriver psalmisten: "Av dina befallningar får jag förstånd" och i vers 130: "När dina ord upplåtas, giva de ljus och skänka förstånd åt de enfaldiga." I Petri andra brev 1:19 finner vi slutligen den bibelvers som torde vara den viktigaste för Topelii syn på Ordet och upplysningen:
Och så mycket fastare hafva vi det profetiska ordet, och I gören väl, all I akten därpå, såsom på ett ljus, som lyser i ett mörkt rum, till dess det dagas och morgonstjärnan uppgår i edra hjärtan.
I episteltexten har perspektivet på betydelsen av ordet redan förskjutits från lagen till profeterna. Ordet är här inte längre ett bud som vandraren måste följa för att avhålla sina fötter ifrån onda vägar84. Det är inte längre en lykta för fötterna eller "lagens oförgängliga ljus"85, utan en eldstod som visar vägen under vandringen på den okända färden i en "dyster vildmark"86 på väg mot det förlovade landet.
I läseboksförfattaren Topelii lovord av reformationen eller "kyrkoförbättringen"87 finner vi förutom en påverkan av psalmförfattare även spår av Hegels historiefilosofi. I Föreläsningar över historiens filosofi kallar Hegel reformationen "den sol som lyser över allt som följer efter morgonrodnaden vid medeltidens slut".88 Hegel utreder här även betydelsen av att Luther satt Bibeln och människoandens vittnesbörd i den kyrkliga auktoritetens ställe.89
Topelii egen läsebok blev något av en "grundbok för folkets undervisning", trots att Hegel i Föreläsningar i historiens filosofi säger att det till en folkbok med nödvändighet hör att den gäller som den enda.90 Det avgörande är dock inte volymernas antal, utan den plats som boken ges. Inte heller Bibeln är en singulär bok, utan egentligen ett helt bibliotek av heliga skrifter, men genom att skriften har förenats innanför två pärmar är den en enda bok. Även om det på 1800-talet i varje välförsett hem fanns så väl en katekes som en bibel, var boken (som idé) en. I själva verket var det främst Luthers lilla katekes som fungerade som en folkbok fram till 1800-talet. Lilla katekesen kallades även "lilla bibeln" och "gemene mans bibel". Och medan det tryckta ordet var ett med det rena Guds ord, var Guds ord ett med det sanna ljuset. I Ordet (som symbol eller metafor) blev Den heliga skrift (Guds ord) ett med Guds son (Ordet som var i begynnelsen och det sanna ljuset) och Begynnelsens "Varde ljus" (Genesis 1:3).
Genom ordets förkunnelse skapade ordets tjänare en god jord även för andra böcker än böckernas bok. Enligt Topelius rådde det inte heller någon tvedräkt mellan Guds eget uppenbarade ord och den vetenskapliga bildningen. Tvärtom var de "nyttiga kunskaperna" en frukt av folkets återvändande till Guds rena ord, medan de nyttiga kunskaperna i sin tur möjliggjorde en spridning av det rena Guds ord till hela folket. Enligt Boken om vårt land begynte vetenskaperna blomstra i Europa efter reformationen, då även Finland fick en berömd vetenskapsman vid namn Sigfrid Aronus alias Forsius.91 Medan vetenskaperna vecklades ut i blom utvecklades även fosterlandet ur sin knopp. I greven Per Brahes tid skapades eller skedde två storverk (kaksi suurtyötä): Åbo akademi och den finska bibeln.92 Det förstnämnda storverket kallar Topelius även ett "fredens och upplysningens verk" (rauhan ja valistuksen laitos). Åbo akademi (som senare förflyttades till Helsingfors) var en källa till vishet och ljus för hela det finska folket, även det okunniga:
Från Åbo akademi utgingo efter hand berömda statsmän och vetenskapsmän, präster och skollärare, som spridde upplysning [valistusta] ibland det okunniga folket.93
Vad "fredens och upplysningens verk" betydde för Finland visade sig snart:
Vad Åbo akademi betydde för Finland, det visade sig snart nog, ty med den kom boktryckerikonsten i landet. Det första tryckeriet inrättades år 1642 i Åbo. Samma år trycktes för första gången hela bibeln på finska språket, och så gick Mikael Agricolas käraste önskan efter hundra år i fullbordan. Tiden frambragte storverk åt alla håll. Det finska folket stred för Guds ord, och Guds ord kom välsignande till dess hyddor, förande med sig nyttiga kunskaper.94
Övergången från katolska tiden till nya tiden medförde att först Nya testamentet och senare hela Bibeln översattes till folkets språk och att folket fick lära sig läsa - om inte innantill, så åtminstone utantill. Genom husförhör eller läsförhör övervakade kyrkan att denna rättighet även utnyttjades. Det finska folket blev ett läsande folk och därigenom även ett upplyst folk eller åtminstone ett folk på väg mot upplysning. Liksom Kant säger om sin samtid att den inte var en upplyst tid men nog en upplysningens tid95, så var nya tiden, eller åtminstone den gutenbergska tiden, för det finska folket även en upplysningens tid, en upplysningstid.
När Guds oförfalskade ord från och med reformationen upplyste folken befriades de från mörker och mänsklig villfarelse. Folken frälstes från den grova vidskepelse som de försjunkit i under påvedömets tid.96 Liksom den franska upplysningen riktade sig den lutherska upplysningen mot påvekyrkan och den superstition som katolicismen förknippades med. Den lutherska upplysningen baserade sig dock endast delvis på de profana vetenskaperna och nyttan. Och den riktade sig inte mot Ordet eller (det obefläckade) ordets förkunnare, (det lutherska) prästerskapet. Istället gick de lutherska prästerna själva under nyttans tidevarv i spetsen för upplysningen, genom att från predikstolen förutom Guds helga ord även predika nyttiga kunskaper. Medan upplysningen i det katolska Frankrike vände sig mot kyrkan och "religionens förmynderskap", var upplysningen i de lutherska länderna en fortsättning på reformationen. I Hegels Föreläsningar över historiens filosofi är det skrivet:
I Tyskland stod upplysningen på teologiens sida; i Frankrike vände den sig strax mot kyrkan. I Tyskland hade - med hänsyn till världsliga förhållanden - redan allt förbättrats genom reformationen ...97
Till skillnad från det katolska prästerskapet var de lutherska prästerna inte ljusskygga, utan de lade tvärtom grunden till ett öppet samhälle och en offentlighet. Det bildningsarbete som ordets tjänare tillsammans med klockare och senare folkskolelärare och -lärarinnor utförde skapade förutsättningar för en öppen demokratisk kultur, där tidningspressen fick en central roll. Klinge skriver i Östersjövärlden att "Den lutherska gudstjänsten med sina långa och ofta praktiskt betonade predikningar var ett slags förstadium till tidningspressen ..."98
Den lutherska bildningen var i högsta grad en folklig bildning. Det var framför allt landsbygdens folk som undervisades och bildades. Denna bildning var i motsats till den franska liberala bildning inte en borgerlig bildning. Den var inte primärt den frisinnade stadens bildning, utan i första hand den moraliskt högtstående periferins bildning. Det var en bildning som skapade grogrund för fosterländskhet istället för liberalism. För den "högre kulturen" betydde reformationen snarare ett bakslag än ett framsteg. Det är därför inte helt oberättigat att, så som Klinge gör, betrakta Gustav Vasas tid som ett bakslag för "civilisationsprocessen"99. Huruvida reformationen var ett framsteg eller bakslag för kulturen och bildningen beror naturligtvis på från vems perspektiv man bedömer och vilken kultur man talar om.
Då Topelius beskriver reformationen som ett framsteg för upplysningen och vetenskaperna gör han sin bedömning från ett demokratiskt och agrariskt perspektiv, men hans bedömning är även i överensstämmelse med universitetets officiella linje. Den akademiska bildningen representerade samma ljus som folkets bildning. Finlands universitet var en förvaltare av "vår enda arfvelott", "ljusets arfvedel".100 Denna uppfattning är inte bara Topelii privata. "Finlands universitet", som ännu på 1800-talet var Finlands enda universitet, byggde på ett humboldskt bildningsideal, som gav undervisningen en nationell fostrande mission.
Universitetets konkreta uppgift var att utbilda tjänstemän och fostra en upplyst ämbetsmannakår. von Wright påpekar i Vetenskapen och förnuftet att ekonomer och ingenjörer inte fick sin utbildning vid universitetet, utan vid särskilda handelsinstitut och tekniska högskolor.101 Dessa yrkesgrupper, som inte direkt var i statens tjänst och som stod liberalismen och 1700-talets naturvetenskapliga anda nära, fick inte fotfäste vid Finlands universitet, så som de fick vid universiteten i den liberalistiska anglosaxiska världen. På 1800-talet var det inte bara handeln, utan även naturvetenskapen som representerade liberalism. Det var Newtons Principia, den av Newton inspirerade Lockes Essay och den mekanistiska världsbilden med dess "fria" rörelser som utgjorde grunden till 1700-talets liberala upplysning. Enligt Hegel var det just erkännandet av naturens lagar som man (under upplysningstiden) kallade upplysning (Aufklärung).102 Där Topelius i Gud hade sitt "starka fäste" trodde sig liberalerna klara sig med en "Archimedes' fasta punkt".103
Det var länge allenast Guds helga ord tillsammans med nyttiga kunskaper som upplyste finländarna, men mot slutet av 1800-talet började först fennomanska och därefter även svekomanska och socialistiska läror att upplysa folket. Också det politiska projektet var ett upplysningsprojekt. Å andra sidan var även den opolitiska upplysningen ett politiskt projekt: folkets bildning var inte bara ett mål, utan folkupplysningen och förbättringen av folkets läskunnighet och bildning var även ett medel att uppnå (andra) politiska mål. Och genom folkbildningen bildades folket till ett folk enligt de former, identitetsbaser och politiska ideal som folkbildarna företrädde. Upplysningen gjorde folket medvetet, den enskilde människan medveten om att hon tillhörde ett (bestämt) folk.
Folkbildningen sekulariserades gradvis och bildningen ersattes av utbildning, men upplysningen riktade sig sällan direkt mot det av människor oförfalskade och obefläckade Guds ord. Om finska folket frigjorts från Ordets auktoritet, så har det, åtminstone för det stora flertalet, inte varit fråga om en speciellt aktiv frigörelse. Upplysningen har allt mindre handlat om att läsa Guds oförfalskade ord, men det tryckta ordet har länge hulpit fosterlandet ur mörker opp och gett det finska folket en gemensam historia och ett gemensamt hopp.
Om McLuhans berömda tes att "mediet är budskapet" eller att "medium är liktydigt med budskap"104 stämmer är det sist och slutligen inte så avgörande vad texten har handlat om, så länge mediet har förblivit det samma. Enligt McLuhan skapade det tryckta ordet i sig betingelser för cartesianismen, men även för protestantismen; det tryckta ordet gav upphov till visshetslidelse, men även till övertro på bokens renhet. McLuhan skriver i Gutenberg-galaxen:
Den nya homogeniteten hos den tryckta sidan tycktes inspirera till en subliminal tro på den tryckta bibelns giltighet, så tillvida att den passerade förbi å ena sidan kyrkans traditionella muntliga tradition, å andra sidan behovet av rationell kritisk lärdom. Det var som om det tryckta ordet, som den enhetliga och repeterbara vara det var, hade förmågan att skapa en ny hypnotisk övertro på boken som något oberoende och obefläckat av mänsklig påverkan.105
Det tryckta ordet förorsakade enligt McLuhans tolkning den för lutherdomen karakteristiska övertron på Bibelns äkthet, men vi kan även hävda att den lutherska tron på Ordets auktoritet gav det tryckta ordet i allmänhet (och inte bara det tryckta) ett förtroende som det saknar i den katolska kulturen. Förtroendet för det tryckta ordet och mottagligheten för upplysning via det tryckta ordet har bevarats även hos den sekulariserade läsaren, om än det är det oförfalskade Guds ords auktoritet som skapat förutsättningarna därtill.
Enligt Kant lyder upplysningens valspråk: "Sapere aude! Hav mod att göra bruk av ditt eget förstånd!"106, men upplysningsivrarnas uppmaning till befrielse från fördomar och en gammal (kunskapens och moralens) auktoritet inkluderade i regel en outtalad uppmaning att tänka i enlighet med de tankeformer som den nya auktoriteten påbjöd. Och i långt högre grad än det katolska prästerskapet använde sig upplysningsmännen av boken som medium för sitt budskap.
Mot slutet av 1900-talet förefaller det som om Ordet slutligen har förlorat sin auktoritet även i den lutherska Norden. Boktryckskulturen går mot sitt slut. Därför är samtiden varken en upplyst tid eller en upplysningens tid. Kant hävdade att en publik skulle upplysa sig själv om den gavs friheten att tänka självständigt107, men i vår tid har fritänkeriet och möjligheten att fritt välja de tankeformer som tilltalar mest visat sig leda till nya former av vidskepelse eller åtminstone till en pluralisering och fragmentering av världsbilden. Postmodernismen medför eklekticism även på världsåskådningens och religionens område. Det "fria" tänkandet har behövt så väl redigerade encyklopedier som stora berättelser för att förbli "förnuftigt", liksom lutheranen har behövt doktor Luthers katekes och prästens predikan för att själv kunna läsa Bibeln och lika väl förbli i den "rätta" tron.
Jämfört med datanätets elektroniska hypertexter och de kommersiella radio- och TV-kanalernas informations-, underhållnings- och erotikflöde, som tack vare möjligheterna till interaktiv tvåvägskommunikation allt mera påverkas av mottagarens respons och begär, hade det tryckta ordet under den gutenbergska tiden en stor auktoritet. Utan denna ordets auktoritet kan informationen inte upplysa mottagaren. Det finns inte längre något gemensamt ord, varken en Bibel eller en Principia, varken en katekes eller en encyklopedi, som kunde ge en autentisk och universell bild av verkligheten.
Det är troligt att den elektroniska median, informationssamhället och den postmoderna kulturen betyder en mycket större förändring för det homogena finska och nordiska samhället än för det sydeuropeiska samhället, där Ordet inte har haft samma auktoritet som det haft i vår lutherska Nord. Den postmoderna kulturen torde för det nordiska samhällets del medföra ett andligt och kulturellt närmande till Sydeuropa, därför att Ordet nu - och först nu - förlorar sin auktoritet.
Uppfinnandet av tryckpressen är en av de epokgörande händelser som markerar gränsen mellan medeltiden och nya tiden.108 Boktryckarkonsten var inte bara en förutsättning för reformationen och uppkomsten av centraliserade nationalstater, utan den var även en förutsättning för skapandet av en offentlighet, på vars grund så väl vetenskapen som demokratin vilar. Utan tryckalstret (die Veröffentlichung) hade det inte funnits en allmänhet eller offentlighet (Öffentlichkeit). Utan publikationen var samhället inte öppet (offen). Boktryckarkonsten var också en förutsättning för att folket skulle lära sig läsa och därmed för uppkomsten av en allmän publik och en allmän opinion.
Redan den lutherska reformationen kan sägas ha skapat en offentlighet. Medan katoliken inte själv haft möjlighet och tidvis rentav varit förbjuden att ta del av Bibelns text, som prästerna under mässan har mässat på latin, har det för lutheranen varit så väl en rättighet som en skyldighet att själv läsa Guds ord på sitt eget modersmål. Lutherdomen gör i princip ingen större skillnad mellan präst och lekman. Åtminstone fram till år 1994 var Finlands evangelisk-lutherska kyrkas överhuvud en lekman: republikens president. Då Finland hörde till det ryska imperiet dög rentav den grekisk-ortodoxe kejsaren och storfursten som kyrkans överhuvud. Fastän kyrkan i det svenska riket efter reformationen (på det nationella planet) behöll den katolska tidens hierarkiska ordning med biskopar och ärkebiskop, är prästerna i den lutherska kyrkan inte förmedlare mellan människa och Gud och därmed inga egentliga präster. Om man med demokrati förstår en samhällsordning där de frälsta stånden (adeln och prästerskapet) inte utgör en förmedlare mellan folket och kungen, kan den lutherska kyrkan enligt analogi sägas vara demokratisk. Det lutherska prästerskapet kan inte på samma sätt som påven och det katolska prästerskapet lösa och ännu mindre binda, utan endast förklara den troendes synder förlåtna. För att förmedla avlösning till den som fullt och fast tror och icke tvivlar på att synderna genom avlösningen är förlåtna inför Gud i himmelen behöver man enligt den lutherska läran inte ens vara prästvigd. Lutheranen behöver alltså i princip inte prästens hjälp för sin frälsning. Det är Gudi nog att han har ett troende hjärta.
Genom att Den heliga skrift översattes till folkets språk, fick folket ett gemensamt språk eller åtminstone ett gemensamt skriftspråk och blev därmed ett folk. Även om menigheten länge inte kunde förstå varandras talade dialekter, sjöng man psalmer och läste man böner på samma (skrift)språk. Utan boktryckerikonsten hade det inte funnits någon större anledning att översätta Skriften till finska och därmed inte heller anledning att skapa ett skriftens språk. Utan tryckpressen hade varken nationalstaten eller demokratin i modern bemärkelse varit möjlig. Boktryckarkonsten gav upphov till två väsentliga massmedia: det tryckta ordet och det nationella språket.109
Att de elektroniska medierna tillsammans med den avreglerade valuta- och kreditmarknaden håller på att upplösa nationalstaten är uppenbart. Vad som sker med demokratin är svårare att säga. Åtminstone har idén om folkets vilja blivit problematisk i televisionens, imagens, opinionsundersökningarnas och mediaspelens tid. Och offentligheten har fallit sönder i många målgrupper och många offentligheter. Sverker Sörlin skriver (år 1991) i Ett nytt Europa:
Av allt att döma befinner vi oss i inledningen av en medieutveckling som kommer att undergräva den nationella enhetligheten i offentligheten. Vi går mot en mångfald, där individen kan tillhöra flera offentligheter samtidigt, från de transnationella till de lokala.110
Vid politiska val existerar väljarna allt mindre innanför en verklighet, som motsvaras av en offentlighet. Detta är speciellt uppenbart i Europavalen, där redan mångfalden av språk och nationella kulturer omöjliggör en gemensam offentlighet. Men även på nationell och kommunal nivå tillhör väljarna (sinsemellan och var för sig) flera olika offentligheter. Allmänheten är inte längre en adressat för ett gemensamt budskap. Det finns visserligen fortfarande offentlighet och publicitet (på finska julkisuus), men på den offentliga arenan tävlar inte längre politiska budskap eller företrädare för politiska ideologier. I dess ställe tävlar varumärken och (media)kändisar (julkiksia), vars liv och existens helt är beroende av den samtida median. Bilderna och imagen har övertagit ordets och budskapets plats.
Fastän de socialistiska staterna i Central- och Östeuropa inte var öppna samhällen i västerländsk mening, var de till namnet demokratier, närmare bestämt folkdemokratier eller folkstyrda folkstyren. För en utomstående iakttagare kunde demokratin i de demokratiska demokratierna och i de folkstyrda staternas enade välde te sig som skendemokrati, då makten innehades av ett kommunistiskt parti, som till den fria världens förakt var det enda tillåtna partiet. Lika väl gjorde makthavarna i öststaterna sig mödan att teoretiskt legitimera sin makt. I teorin representarade makthavarna folket eller åtminstone arbetarklassen och proletariatet. I den bysantinska teokratin legitimerade kejsaren sin makt genom att göra anspråk på att ha Guds mandat. Bolsjevikerna bytte ut Gud mot arbetarna eller den abstrakta allmänviljan, som p.g.a. folkets ignorans om sitt eget bästa inte sammanföll med folkmajoritetens faktiska vilja. Liksom kejsaren i den bysantinska teokratin behövde inte heller det sovjetiska kommunistpartiet underkasta sig lag och rätt.
Även i västerländska demokratier kan makthavarna få sitt mandat av folket (som här inte är definierat i motsats till kapitalägarna). I de liberala demokratierna har dock författningen, konstitutionen eller grundlagen en upphöjd position, så att makthavarna ibland måste böja sig för lagens bokstav. Varifrån grundlagen har fått sin auktoritet och huruvida den bör respekteras har olika politiska partier haft olika åsikter om. Respekten för en grundlag kan basera sig på dess höga ålder, på dess överensstämmelse med naturrätten, på samhällskontraktet eller på insikten att den rådande ordningen och den egna politiska makten eller de egna privilegierna står och faller med grundlagen. Respekten för konstitutionen kan även basera sig på dess tillkomst genom en revolution eller en befrielse, där folket och den nya ordningen har besegrat förtryckarna och den gamla ordningen. I det sistnämnda fallet legitimeras lagen, lagstiftningen, beslutsprocessen och de politiska besluten ytterst med hjälp av en stor berättelse eller myt om befrielse.
I det moderna eller prepostmoderna samhället företrädde de politiska partierna olika budskap. Genom tidningar, böcker och ideellt bildningsarbete kunde partierna få igenom sitt budskap, folket "få upp ögonen" och den politiska läran - och dess förkunnare - finna nya anhängare. För så väl nationalister som socialister var folkupplysningen ett medel att uppnå politiska mål. Väljarna förblev ofta ideologin och partiet troget genom hela sitt liv eller åtminstone under en längre tid. Och åtminstone i Finland representerade riksdagen (eduskunta) och riksdagsmännen (kansanedustajat) folket.
I det postmoderna samhället företräder partierna inte längre stora berättelser. Det politiska budskapet handlar åtminstone inför val inte om så mycket mera än underhållning, retorik och trendig image, som med reklambyråers och mediakonsulters hjälp anpassas till gallupenkäternas resultat. I olika medier, vars målgrupper skiljer sig från varandra, ger man från varandra avvikande bilder av sitt parti och olika tolkningar av partiets budskap.111 Väljarna - eller åtminstone den växande gruppen rörliga väljare, som utgör valreklamens primära målgrupp - väljer inte på basen av ideologi eller partiprogram, utan ofta utgående från den enskilda kandidatens image. Istället för partiet eller partimaskineriet väljer man människan - eller namnet och numret. Spelet är inte bara en tävling mellan de betecknade (partierna, kandidaterna eller alternativen), utan även en kamp mellan de betecknande (namnen, numren eller varumärkena).112
Det gäller att ladda det egna namnet med positiva associationer och att befläcka motståndarens namn. Den postmoderna politikern är identisk med sin mediabild. Åtminstone enligt imagologerna Mark C. Taylors och Esa Saarinens baudrillardska "mediafilosofi" och ontologi existerar ingenting utöver ytan. Imagen kan snabbt förändras liksom trenderna. Då i det postmoderna massmediasamhället opinionen, som här inte företräds av intresseorganisationer, utan av gemene man, inte bara förändras mycket snabbt, utan även tolkas och manipuleras av medierna och ständigt diagnosticeras genom gallupenkäter, kan man fråga sig vilket det folk är som har gett den politiska makten dess mandat eller de politiska besluten dess godkännande.
Lika väl kan politiska beslut även i den postmoderna kulturen legitimeras med "folkets vilja". I det postmoderna massmediasamhället kan det trots allt vara majoritetsbeslutet som gäller. Fastän den rådgivande folkomröstningen inte är lagligt bindande, är den "moraliskt" bindande. Spelets regler och de politiska besluten behöver inte legitimeras med en metaberättelse, med den demokratiska traditionen eller med grundlagen, utan reglerna kan kopieras från andra länder och andra samtida spel. Vad är just i allmänhet uppfattas även som just i de politiska omröstningarna och valen. Att den kandidat eller det alternativ som får mest röster "vinner" hör i informationssamhället till spelets regler, vare sig omröstningen gäller tittarnas val av musikvideo i TV, Eurovisionens schlagerfestival, Miss Finland eller händelseutvecklingen i den interaktiva filmen. Spelets vinnare och förlorare avgörs dock inte bara på basen av det absoluta resultatet, utan även på basen av trenden, liksom aktiebolag vars börsnotering stiger "vinner", medan den aktie som idag noteras till ett lägre värde än igår hör till dagens förlorare.
I nutiden avgörs finalisterna i mån av möjlighet genom publikvänliga utslagstävlingar eller knockoutomgångar. Denna regel garanterar publiken underhållning, mediabolagen ett säkert publikunderlag och reklambyråerna välbetalande kunder. Denna regel skapar även förutsättningar till framgång i politiska val för dem som har råd med den vackraste och djärvaste valkampanjen och råd att satsa på play off spelets sista omgång. Den [Väyrynen] som läser grundlagen bokstavstroget, bryter mot de (samtida) oskrivna spelreglerna, sätter sitt hopp till publikation av böcker, tror på en verklighet bortom medians verklighet eller anklagar medierna för "mediaspel" har inte fattat vad spelet handlar om. Det gäller att visa en uppåtgående trend och helst all time high vid exakt rätt tidpunkt.
Ovannämnda villkor förefaller i det postmoderna Finland gälla politiska spel i allmänhet och presidentspelet, eller valet av republikens president, i synnerhet. Mediaspel är mediaspel. Detta var även the name of the game i plebiscitet anno 1994 då Finlands folk röstade mellan Kyllä och EI och valde alternativet Kyllä - Ja.113 Kyllä vann och Finland kunde bli medlem i Europeiska unionen.
Till Sjätte läsningen. Europa.
Till Litteraturförteckningen
Till Innehållsförteckningen
Till början av Femte läsningen
Till Ralf Wadenströms hemsida
1. S:t Pauli brev till romarna 13:1-7,
S:t Petri första brev 2:13
2. Martin Luthers Lilla katekes,
"Femte huvudstycket", "Bikten"
3. Jfr Evangeliet enligt Matteus 16:18-19.
4. Petri grav och relik (?) ligger
i Sankt Peterskyrkans krypta rätt under kyrkans högaltare, som
ligger under tronhimlen, som ligger under den magnifika kupolen, som ligger
under den eviga stadens himmel. I samma påvekrypta är även
de flesta efterträdare till aposteln Petrus begravda.
5. Hegel (1973) ss. 232-233
6. Ibidem s. 239
7. Machiavelli (1983) s. 132
8. Cassirer(1983) s. 135
9. MacIntyre (1992) s. 37
10. Ibidem s. 37
11. Hegel (1973) s. 192
12. Uppenbarelseboken 12:1 ff.
13. Om "hjälten Luther" kan man
läsa i Matti Klinges bok Romanus sum. (Klinge (1992b) s. 134
ff., Klinge (1991) s. 134 ff.)
14. Frye (1982) s. 86
15. Uppenbarelseboken 17:1,9
16. During (1993) s. 459
17. Weber (1978) s. 81
18. Ibidem ss. 74-75, 80-81
19. Tiilikainen (1997) s. 32
20. Aspelin (1929) ss. 9, 11
21. Tiilikainen (1997) s. 80
22. Den italienska fotbollspatriotismen
utgör den pseudoideologiska grunden för det moderata partiet
Forza Italia, vars grundare och första ordförande Silvio Berlusconi
förutom tre italienska televisionskanaler bl.a. äger fotbollsklubben
AC Milan, som år 1994 vann den europeiska fotbollscupen samma dag
som den italienska senaten valde Berlusconi till Italiens premiärminister.
23. Förutom England är Skottland,
Weils och Nordirland separata medlemmar av det internationella fotbollsförbundet
FIFA och det europeiska fotbollsförbundet UEFA.
24. Italien kan delas in i tre delar:
I norr har vi det rika område som Lega Nord önskar frigöra
ur Italien och som Umberto Bossi döpt Padania. Detta område
består av flera f.d. mindre stater. I söder har vi Mezzogiorno,
som officiellt är ett utvecklingsområde och som består
av det f.d. napoletanska kungadömet eller De två Sicilierna.
Mellan norr och söder har vi en klyfta bestående av Toscana
och den f.d. Kyrkostaten.
25. Uppenbarelseboken 17:8
26. Se Helsingin Sanomat 27.4.1994
s. 2, Hufvudstadsbladet 8.5.1994 s. 9, Kauppakamari 6B 94 s. 11.
Även Sveriges evangelisk-lutheraska kyrkas dåvarande
ärkebiskop Gunnar Weman uttalade sig tillsammans med Jonas Jonson
och Henrik Svenungsson för ett (svenskt) EU-medlemskap inför
folkomröstningen i Sverige. (Dagens Nyheter 3.11.1994 s. A4)
27. Uppenbarelseboken 17:13
28. Paulus' brev till romarna 13:5;
Martin Luthers Lilla katekes, "Femte huvudstycket", "Hustavla",
"För undersåtar"
29. Hegel (1973) s. 237
30. Topelius (1982) ss. 268-302
31. Ibidem s. 274
32. Topelius (1904) ss. 61-62
33. Noro (1968) s. 56
34. Topelius (1905) s. 102
35. "Luthers psalm", Svensk psalmbok
för den evangelisk-lutherska kyrkan i Finland, psalm 154, verserna
1 och 4.
Enligt den ursprungliga tyska versionen av psalmen är
vår Gud en fast borg (feste Burg) istället för en
väldig borg. På finska är Gud "vår borg" (linnamme). Enligt Psaltaren 46:8 och 46:12 är Jakobs Gud "vår borg", medan David i Andra Samuelsboken 2:22-23 sjunger att Herren är
"mitt bergfäste", "min borg", "min frälsare" och "min klippa,
till vilken jag tager min tillflykt". I Från lojalism till rysshat skriver Matti
Klinge: "Genom reformationen infördes församlingens aktiva
deltagande i gudstjänsten. Nu skulle alla förenas inte bara för
att prisa Gud, utan också för att betyga hans ställning
i förhållande till 'oss' eller 'mig'. Inom protestantismen står
prästen inte längre som förmedlare mellan Gud och församlingsmedlem
- i andligt hänseende blev nämligen var och en sin egen präst.
Därför påminner psalmen 'Vår Gud är oss en väldig
borg' redan om en nationalsång; senare behövde man bara byta
ut Gud mot konung, kejsare, stat, folk eller klass till vilken "vi" kollektivt
kunde ansluta oss, såväl i största allmänhet som i
tider av 'nöd och sorg'." (Klinge (1988b) s. 11)
36. Pauli brev till Romarna 13:6;
Martins Luthers Lilla katekes, "Femte huvudstycket", "Hustavla",
"För undersåter"
37. I "Makt och upplysning" talar
Foucault om herdamak, som ursprungligen var knuten till en religiös
institution men från och med reformationen förvärldsligades.
(Foucault (1986) s. 184)
38. Jonsson (1994) s. 172
39. Russell (1948) s. 383
40. Russell (1948) s. 19, Russell
(1994) s. 19
41. Karlsson (1996) ss. 153-154
42. af Malmborg (1992) s. 474
43. af Malmborg (1992) s. 481
44. Informationskampanjen "Building
Europe together" (som på finska heter Rakennetaan Euroopa
yhdessä, på franska Construisons l'Europe énsemble
och på danska Lad os bygge Europa samman) har dock till svenska
döpts till "Europas framtid" och "Europa - vårt gemensamma ansvar".
Informationsåtgärden "Europas framtid" initierades gemensamt
av Europaparlamentet och Europeiska kommissionen i oktober 1995. Trots
att sången "Vi bygger landet" inte sjungits så allmänt
i Finland, har propagandaplakat med texten "Europas framtid" även
påträffats i Finland, men i EU:s arbetsplatsannonser har man
i den finlandssvenska pressen användt sig av slogan "Också jag
är med och bygger Europa". I Sverige använde sig socialdemokraterna
i sin marknadsföring inför riksdagsvalet hösten 1998 ironiskt
nog av parollen "Nu bygger vi landet igen". Göran Perssons socialdemokratiska
regering förde, delvis p.g.a. samarbetet med centern, en euroskeptisk
politik, som kraftigt kritiserades av den europositiva oppositionsledaren
Carl Bildt (m).
45. Andra Moseboken 20:2
46. Andra Moseboken 15:13
47. Topelius (1982) s. 274
48. Jeremia 30:10
49. Jfr t.ex. Andra Moseboken 3:8
och 17, Tredje Moseboken 20:24, Femte Moseboken 6:3, Josua 5:6, Jeremia
11:5
50. Niiniluoto (1994a) s. 28
51. Det samma kan sägas om ljusets
metafor i den västerländska idéhistorian i allmänhet.
I Prophets of Extremity påpekar Allan Megill att Foucault,
Derrida och Rorty har försökt identifiera hela det västerländska
tänkandets tradition med ljusets metafor. (Megill (1987) s. 39)
52. Runeberg (1983) s. 9
53. Topelius (1982) s. 6, Topelius
(1983) s. 3
54. Runeberg (1983) s. 9
55. Detta avsnitt baserar sig på
en artikel med samma namn, som publicerats i Finsk tidskrift, Häfte
8 1995.
56. von Wright (1993) s. 56
57. Ibidem s. 61
58. Ibidem s. 25
von Wright benämner Aristoteles' filosofi eller åsikter
rörande den fysiska världens beskaffenhet "en sorts andra Ord".
(Ibidem s. 73)
59. Ibidem s. 24
60. Ibidem s. 25
61. Kant (1993) s. 27
62. McLuhan (1969) s. 240
63. Airaksinen (1994) s. 37 (Översättningen
är min.)
64. Vattimo (1989) s. 11
65. Ibidem s. 11
66. Valtimo (1997) ss. 158, 159
Medan Habermas ställer upp genomskinligheten och
kommunicerbarheten som ett ideal, skriver Lyotard i "Svar på frågan:
Vad är det postmoderna?" att "Vi har fått betala tillräckligt
för längtan efter det totala och det enda, efter försoning
mellan begrepp och sinnesvärld, efter genomlyst och kommunicerbar
erfarenhet." (Lyotard (1986c) s. 93)
67. The New Covenant commonly called
The New Testament of our Lord and Savior Jesus Crist, Revised Standard
Version, The Gospel according to John 1:9
68. Die Bibel oder die ganze Helige
Schrift des Alten und Neuen Testaments nach der deutschen Übersezung
D. Martin Luthers
69. Sekulär står för
värdslig, men i detta sammanhang även för en för upplysningstiden
karakteristisk (världslig eller sekulär) indelning av historien
i århundraden, sekel.
70. La Sainte Bible traduite en
français sous la direction de L'École Biblique de Jérusalem,
Jean 1:9
71. I början av 1800-talet hette
även den konkreta upplysningen eller belysningen valistus i
det finska skriftspråket.
72. Evankeliumi Johanneksen mukaan
1:9
73. P. Johannesen Evangelium 1:19
74. Pyhän Pietarin toinen Epistola
1:19
75. Geijer (1811) s. 11
76. von Wright (1986) s. 120
77. Översättningen baserar
sig på Paavo Cajanders översättning till finska från
1899, men jag citerar upplagan som kom ut år 1981 och trycktes på
nytt i pocketformat år 1985.
78. Topelius (1982) s. 268
79. Ibidem s. 250
80. Ibidem s. 268
81. Ibidem s.269
82. Ibidem s. 426
83. Svensk psalmbok för den
evangelisk-lutherska kyrkan i Finland, Antagen av kyrkomötet i februari
1986, psalm 195, vers 1
I den år 1943 antagna psalmboken återfinns
den här citerade versen i psalm 272, vers 7. Versen börjar här
med orden "Ditt ord är ljuset på min stig", medan den första
versen börjar med orden "Av synd fördärvad människan
är". I Svensk Psalmbok för de evangelisk-lutherska församlingarne
i Storfurstendömet Finland, Antagen af andra Allmänna Finska
Kyrkomötet 1886 återfinns versen i psalm 192, vers 8. Psalmen
börjar här med orden "Af Adams fall förderfwad är All
wår natur och sinne".
84. Psaltaren 19:101
85. Jfr Vishetsboken 18:4.
86. I översättningen från
1917 heter det mörka rummet i Petri andra brev 1:19 "en dyster vildmark".
87. Topelius (1982) s. 269, Topelius
(1983) s. 256
88. Hegel (1973) s. 231
89. Hegel (1837) ss. 418-419
90. Hegel (1973) s. 234
91. Topelius (1982) s. 289, Topelius
(1983) s. 277
92. Topelius (1982) s. 303, Topelius
(1983) s. 291, Topelius (1985) s. 414
93. Topelius (1982) s. 304
94. Ibidem ss. 304-305
95. Kant (1993) s. 64
96. Jfr Topelius (1982) s. 268, Topelius
(1983) s. 257.
97. Hegel (1973) s. 253
98. Klinge (1995) s. 115
99. Klinge (1992b) s. 59
100. Topelius (1970) ss. 116-118
101. von Wright (1987) ss. 120-121
102. Hegel (1973) s. 251
103. Topelius (1889) ss. 301, 303
104. McLuhan (1967b) s. 14
105. McLuhan (1969) s. 188
106. Kant (1993) s. 27
107. Ibidem s. 28
108. Fastän Johann Gutenberg
har getts äran för att ha uppfunnit tryckpressen, tillverkade
man i Korea metalltyper redan i början av 1400-talet.
109. Jfr McLuhan (1969) s. 306, McLuhan
(1962) s. 236.
110. Gidlund (1991) s. 20
111. I riksdagvalet 1995 gick Svenska
folkpartiet i Finland r.p. till val under slogan 'Välj människan'
(på finska Valitse ihminen). För de traditionella (svenska)
väljarna var budskapet att göra ett tryggt val och som vanligt
rösta på partiet vars partiprogram hade titeln 'Tro på
människan' och som tidigare hade gått till val under mottot
'Människan i centrum'. För de nya (finska) väljarna var
budskapet det motsatta: Rösta på en människa (ihminen)
och inte på ett parti. Människa(n) (eller kvinnan) stod här
i kontrast till (politisk broiler)kyckling och (parti)maskin(eri), som
budskapets målgrupp uppmanades att förakta. Valreklamen påminde
även om att den potentiella väljaren i presidentvalet hade röstat
på människan (och kvinnan) Elisabeth Rhen och inte enligt partitillhörighet.
(Se bilaga i tidningen City.)
112. I presidentvalet i Finland år
1994 fick presidentkandidat Matti Ahtisaari i andra omgången överta
den andra finalisten, gallupledaren Elisabeth Rehns nummer (2) från
första omgången. Därefter gick Ahtisaari förbi och
vann slutligen den andra omgången. Efter valet ändrades reglerna
så att kandidaterna fr.o.m. följande presidentval i andra omgången
får behålla sin nummer från den första omgången.
Försäljningssiffrorna för Coca-Cola och Pepsi skulle antagligen
även förändras ifall Pepsi fick överta varumärket
Coca-Cola, medan den nuvarande Coca-Cola växtextraktdrycken började
försäljas under varumärket Olvi Classic Cola.
113. Kyllä är det
finska ordet för ja, medan ei betyder nej. Efter folkomröstningen
stals varumärket Kyllä, som inte var ett registrerat varumärke,
av en glasstillverkare, som sålde glasstrutar med namnet Kyllä.
Till Sjätte läsningen. Europa.
Till Litteraturförteckningen
Till Innehållsförteckningen
Till början av Femte läsningen
Till Ralf Wadenströms hemsida