Föreläsningar

Vad är historiefilosofi? Svaret beror bl.a. på vad man menar med historia. Ordet 'historia' har två (eller flera) olika betydelser: Dels kan ordet 'historia' stå för den historiska berättelsen eller vetenskapen historia, dels kan det stå för det skedda, det förflutna eller händelserna själva. Hegel skriver i Förnuftet i historien (Die Vernunft in der Geschichte):

Föreläsning 2

Med den form av historiefilosofi som Collingwood själv sysslade med förstod han varken analytisk eller spekulativ historiefilosofi, utan snarare ett filosofiskt reflekterande över relationen mellan historia i de två ovannämnda betydelsera. Collinwoods egen historiefilosofi var ett "tänkande över historiskt tänkande". Medan Benedetto Croce hävdade att all historia är "filosofisk" historia hävdade Collingwood att all historia är "tankehistoria". Historiefilosofi är ett reflekterande på en högre nivå.

Medan historieografin eller vetenskapen historia har sina rötter i det antika Grekland finns (den spekulativa) historiefilosofins ursprung i kristendomen (och judendomen). S:t Augustinus kan betraktas som den första historiefilosofen. Den kristna historiefilosofin har sina rötter i judarnas heliga historia. Israels barns exodus (ur Egypten) och ankomst i det förlovade landet har sina motsvarigheter i den kristna frälsningshistoren, men även i marxistisk och nationalistisk historieskrivning. Den judiska historien är så väl en nationell som en universell historia, medan den kristna historiefilosofin uttryckligen är en universell historia.

Den kristna frälsningshistoriens epoker eller epokgörande händelser är (enligt kristendomen) allmännmänskliga och erbjuder därigenom en universell kronologi för historieskrivningen. Överhuvudtaget är epokindelningen karakteristisk för den kristna histografin. Eftersom, med Augustini ord, Kristus endast en gång dött för mänsklighetens synder, kan tiden inte vara cirkulär, utan måste vara lineär.

Föreläsning 3

Berättelser kan indelas i två kategorier: diakroniska och synkroniska. Till skillnad från synkroniska berättelser skildrar diakroniska berättelser en handling eller ett förlopp från en tidpunkt till en annan. En diakronisk berättelse har en eller flera röda trådar eller stories. Huvudhandlingen kan även kallas fabel eller intrig. Man kan säga att frälsningshistorien är Bibelns story.

Augustinus systematiserade frälsningshistorien till ett historiefilosofiskt schema, som modifierad återfinns eller åtminstone har sin motsvarighet i så väl upplysningsfilosofernas universalhistoria som i den marxistiska historiefilosofin. För Augustinus var de politiska händelserna av mindre betydelse. Det väsentliga var för Augustinus hur Guds frälsningsplan eller providens tog sig uttryck i historien.

Det är främst i verket De Civitate Dei som Augustinus redogör för sin syn på historien. Ett centralt tema är här kampen mellan Guds stad och den världsliga staden. Kyrkan representerar relativt sett Guds stad, medan den världliga riket och speciellt Rom representerar den världsliga staden.

Föreläsning 4

Historieskrivning tar sig ofta uttryck i diakroniska berättelser, som har ett handlingsförlopp, en fabel eller story. Denna fabel behöver inte objektivt existera i det förflutna, utan anses idag allmänt vara historiografens skapelse. Även tidsåldrar är eller kan vara subjektiva skapelser, som kan jämföras med akter i ett drama. Efter ridå förändras scenen. En tidsålder är alltid en tidsålder i en bestämd historia.

Giambattista Vico brukar räknas som den första (moderna) historiefilosofen. Han räknas även som kulturfilosofins grundare. Vico kritiserade han starkt den cartesiska filosofin. Vico hävdar att vi inte kan ha säker kunskap om naturen, men nog om historien, eftersom den är skapad av människan själv. Vico visade hur man via språket (etymologi) och mytologi indirekt kan nå historisk kunskap.

Enligt Vico genomgår nationella historier cykliska förlopp, som han benämner corsi och ricorsi.

Föreläsning 5

Vico delade in det historiska förloppet i tre delar: gudarnas, hjältarnas och människornas tidsåldrar. Efter människornas tidsålder följer på nytt gudarnas tidsålder. Det första stadiet motsvaras på det sociala planet av stamsamhälle, det andra stadiet av aristokrati och det tredje stadiet av demokrati. I de två första stadierna är tänkande poetiskt och kreativt, men i det sista stadiet är tänkandet prosaiskt eller abstrakt och dött.

Upplysningen är ett mångtydigt begrepp. Upplysningen kan stå både för en rörelse och en epok i idéhistorien. Upplysningens tidsålder kan även tolkas som upplysningens århundrade, d.v.s. 1700-talet. Kännetecknande för upplysningen är dels sekulariseringssträvandena, dels progressivismen. Sekulariseringen och progressivismen präglar även upplysningens historiografi.

Voltaire är en central och karakteristisk representant för upplysningen. Det var Voltaire som introducerade begreppet 'historiefilosof'. Voltaire var dock inte filosof i en modern betydelse av ordet. Han var i stället en upplysningsfilosof och propagandist för empirismen och den newtonska "vetenskapliga" världsbilden. Därtill var han historiker. Voltaire hade ambitionen att skriva universell historia. Hans historieskildring börjar därför i Kina och därifrån vidare till Indien, Persien, Arabien och slutligen Europa.

Föreläsning 6

Romantiken brukar tolkas som en motreaktion mot så väl upplysningen som klassicismen. Den romantiska filosofin sammanfaller delvis med den tyska idealismen, men Hegel, som är den kändste representanten för den tyska idealismen, reprecenterar inte nödvändigtvis romantiken. Kännetecknande för romantiken är organiska metaforer och betonandet av de nationella särarterna. De tyska idealisterna uppfattade den nationela historien som en organisk utvecklingsprocess.

Hegel betecknar i sin "världshistoriens filosofi" världshistorien som "frihetsmedvetandets framåtskridande". För Hegel betyder frihet det samma som medvetande om frihet. Frihetsmedvetandet har framåtskridit så att medan man i Orienten endast visste att en var fri och i det antika Grekland endast visste att några var fria vet man i den kristna eller germanska världen att alla är fria.

Föreläsning 7

Enligt Hegel sker utvecklingen enligt en dialektisk modell i tre steg steg från ursprung via splittring till förening. I världshistorien är representeras splittringen av två på varandra följande världar, nämligen den grekiska och den romerska. De världshistoriska perioderna är därför fyra till antalet. Det sista tidsåldern, den kristna eller germanska tidsåldern kan i sin tur delas in tre perioder: Faderns, Sonens och den Helige Andens, som börjar vid reformationen. Reformationen betyder enligt Hegel framför allt en försoning mellan kyrka och stat.

Enligt Hegel styr Fönuftet historien. För Hegel intar Förnuftet en liknande position som Försynen inom Augustinus historieteologi. Historiens stora hjältar så som Ceasar och Napoleon är Förnuftets blinda redskap. Det förnuftiga förverkligas med nödvändighet, eller med Hegels egna ord: Was vernüftig ist das is wirklich; unt vas wirklich ist das ist vernuftig.

Marx meterialistiska historiefilosofi kallas historisk materialism. Marx svängde upp och ner på Hegels filosofi, så att anden ersattes med materien, idéerna med produktionsförhållandena. Enligt den historiska materialismen är handlar historien framför allt om produktionssättetns och egendomsförhållandenas utveckling. Utvecklingen äger rum genom konflikter, speciellt mellan olika samhällsklasser.

Föreläsning 8

Den marxistiska historieteorin delar in historien i tidsåldrar, som samtidigt är utvecklingstadier: primitivt (kommunistiskt) (ur)samhälle, slavsamhälle, feodalsamhälle, samt borgerligt eller kapitalistiskt samhälle. Efter det borgerliga samhället skall det enligt Marx komma ett socialistiskt samhälle och därefter ett kommunistiskt samhälle.

Med benämningen postivism förstås ibland försök att göra historiska vetenskaper till naturvetenskaper i allmänhet. Med positivism förstås speciellt en filosofisk riktning som går tillbaka till August Comte. Comte utarbetade speciellt riktlinjer för sociologin, men han definierade även en uppgift för historikerna: att insamla historiska "facta", på basen av vilka sociologerna skulle kunna studera principerna för samhälsutvecklingen. Förebilden för denna empiriska samhällsvetenskap var (Comtes felaktiga bild av) naturvetenskapen och specieltt (den klassiska) fysiken.

Trots att Comte förespråkade en postiv, från värderingar och metafysiska spekulationer fri vetenskap, kan Comte även betraktas som en historiefilosof av det spekulativa slaget. Comte delade in historien tre utvecklingstadier: det teologiska, det metafysiska och det positiva stadiet. För Comte betydde utvecklingen enligt detta schema ett framåtskridande. Liksom upllysningsfilosofin och marxismen är även positivismen (i regel) progressivistisk.

Föreläsning 9

Benetto Croces är en av positivismens fränaste kritiker. I sin polemik med positivister använde Croce sig av ett idealistisk språkbruk. Croce betecknade själv sin filosofi som "spekulativ" och "idealistisk", men hans filosofi saknade transcendens.

Croce har blivit berömd som historiefiosof, trots att han själv menade att en historiefilosofi inte är möjlig. Å andra sidan ansåg hann att all ("sann") historia är filosofisk historia. För att historia enligt Croce skall kunna betraktas som sann historia, bör den "vibrera i historikerns själ". Historia som inte är "sann", "levande" eller "samtida" historia benämnde Croce "död" historia eller "krönika".

Föreläsning 10

I Metahistory från 1973 skriver Hayden White om om metahistoria och historieskrivningens metahistoriska element. De metahistoriska element som White studerar utgör en bas eller understructure för historieskrivningen och bestämmer historieskrivningens form och förklaringar. Historieskrivningen kan, enligt White, liksom den fiktiva berättelsen klassificeras som romans, komedi, tragedi eller satir. White hävdar vidare att historieskrivningen grundar sig på fyra olika typer av troper: metafor, metonymi, synekdoke och ironi.

formal argument

modes of articulation

Formism
Organicism
Mechanism
Contextualism

Explanation by

emplotment

modes of articulation

Romance
Comedy
Tragedy
Satire

ideological implication

modes of articulation

Anarchism
Conservatism
Radicalism
Liberalism

Föreläsning 11

Föreläsning 12

Föreläsning 13

Resultaten har satts upp på anslagstavlan på Filosofiska institutionen. De kan på begäran även sändas per e-post.

Metaphor	Metonymy	Synecdoche	Irony
representation	reduction	integration	negation
representational as Formism	reductive as Mechanism	Integrative as Organicism