http://www.wadenstrom.net/filosofihistoria
Epoker eller tidsåldrar är metahistoriska konstruktioner med vars hjälp gestaltning av det förflutna underlättas. Hur historien delas in i olika avsnitt beror på vilket område av historien som behandlas, men även perspektivet är av betydelse. Indelningen av världshistorien i gamla tiden, medeltiden och nya tiden baserar sig på ett västeuropeiskt perspektiv. Såvida man begränsar sig till den västerländska filosofins historia är denna indelning dock gångbar, även om det därutöver behövs en finare indelning.
Då filosofins historia delas in i vissa epoker tenderar man att betona brytningen och skillnaderna mellan filosofin från de olika epokerna på bekostnad av kontinuiteten och likheterna. En ensidig betoning av diskontinuiteten kan även ha ideologiska orsaker. När man på protestantiskt och antiklerikalt håll betonat skillnaden mellan "modern" och "medeltida" filosofi har perspektivet inte varit värdeneutralt.
Filosofins historia kan förutom i epoker delas upp i avsnitt enligt riktningar och skolor. Ibland ger den dominerande eller tidstypiska strömningen namn åt epoken, men det kan även förekomma samtida konkurrerande strömningar. Dispositionen av filosofins historia kan följa epoker, riktningar eller teman. Oftast kombineras dessa. Dessa kan ibland även sammanfalla. Inte bara en riktning, utan även ett bestämt tema kan dominera en epok.
Verk i filosofins historia brukar börja ungefär 600 år före Kristus med Thales och den milesiska skolan. Filosofin före Sokrates kallas försokratisk och filosoferna försokrater. Försokraternas tid kännetecknas politiskt av grekiska statsstater och handel. Det har hävdats att myntväsendet var den fundamentala förutsättningen för uppkomsten av den försokratiska naturfilosofin.
I grekisk kulturhistoria skiljer man mellan arkaisk tid, klassisk tid, hellenistisk tid (eller alexandrinsk tid), romersk tid (eller kejsartiden) och bysantinsk tid. Denna indelning är inte alltid så relevant i filosofins historia. Alexander den stores rike markerar dock en övergång som har relevans även i filosofihistorien, inte minst som Alexander var samtida med Aristoteles. Efter Alexander den store (och Aristoteles) ersätts den klassiska helleniska kulturen av den hellenistiska kulturen, som kännetecknas av en blandning av grekiskt och orientaliskt samt av ett mera kosmopolitiskt tänkesätt.
I allmän historia börjar medeltiden med det det romerska rikets sönderfall och kristendomens maktövertagande. Den medeltida filosofin börjar med Augustinus, som levde under det västromerska rikets slutskede. Med det västromerska rikets defenitiva upplösning 476 e.Kr. och stängningen av Akademin i Aten 529 börjar den "mörka tidsåldern" då den antika kulturen förfaller. Följande stora epokgörande filosof är Thomas av Aquino, genom vilken Aristoteles blir den stora auktoriteten istället för Platon, som Augustinus hade utgått ifrån. Thomas levde under en tid som i filosofins historia kallas skolastiken. Denna varade ungefär från 1100 till 1500. Skolastiken delas ytterligare in den tidiga skolastiken, högskolastiken och den sena skolastiken.
Nya tiden börjar i allmän historia kring år 1500. Den moderna filosofin i betydelsen nya tidens filosofi börjar först ett århundrade senare. I idéhistorien utgör renässansen och reformationen två viktiga epoker, men inga stora nyskapande filosofer är associerade med dessa epoker. Renässansen betyder för filosofins del närmast en återgång till Platon. René Descartes (1596-1650) betraktas ofta som den första moderna filosofen.
En epok är en epok i en bestämd historia. Det finns t.ex. många klassiska och moderna epoker redan av den anledningen att det finns många historier, fastän å andra sidan varken det klassiska eller det moderna behöver representera någon bestämd tid. Ordet klassisk står ofta för tidlös eller bestående, medan ordet modern står för den samtida, tillfälliga formen eller modellen. Det klassiska kan dock även stå för en epok som värdesatt eller gett upphov till det tidlösa och det bästa (av högsta klass), medan det moderna kan stå för en epok som värdesatt eller gett upphov till den tillfälliga formen.
Då en filosofi tillskrivs en bestämd epok, tillskrivs den i princip även en bestämd historia. Lika väl förblir det ofta oklart vilken historia ifrågavarande epok ingår i. På engelska är modern philosophy ofta en filosofi som tillhör en modern tidsålder i allmän historia, medan modern filosofi på svenska vanligtvis står för filosofin i en modern tid i filosofins historia. På engelska och romanska språk skall modern ofta förstås i förhållande till antik. Så väl filosofin under renässansen som den medeltida filosofin byggde på den antika grekiska filosofin. Descartes, som åtminstone försökte bryta med traditionen från den antika filosofin, betraktas däremot som modern.
På svenska och germanska språk betyder modern ofta det samma som nutida. Den "moderna" filosofin kommer således på svenska ofta långt efter den "moderna ålderns" (Modern Age) början (i allmän historia), men det förekommer även att epokindelningen i filosofins historia anpassas till den allmänna historiens kronologi, rentav så att namnen på epokerna i svenskspråkig filosofihistoria indirekt anpassas till namnen på epokerna i engelskspråkig allmän historia. Även på svenska kan därför uttrycket modern filosofi, speciellt i översättningar, stå för en filosofi som tillhör the Modern Age eller nya tiden. Men även i betydelsen nya tidens filosofi börjar den moderna filosofin en god bit in på nya tiden, om vi med nya tiden förstår en tid vars början kan lokaliseras till tiden mellan Bysans fall och den lutherska reformationen. Den moderna filosofin eller den för nya tiden karakteristiska filosofin anses ha uppkommit först på 1600-talet.
http://www.wadenstrom.net/filosofihistoria