http://www.wadenstrom.net/filhist07
Filosofins historia är ett ämne som studeras av så väl filosofer som historiker. Mycket förenklat kan man tala om filosofisk respektive historisk filosofihistoria. En del verk i filosofins historia utgör komperativa presentationer av "historiska" filosofiska riktningar, medan andra verk i filosofins historia behandlar ämnet idéhistoriskt och historiografiskt. Till skillnad från en del filosofer undviker historikern att bedöma och ta ställning till de filosofiska teorier som han presenterar och tolkar. Istället relaterar historikern de filosofiska texterna till deras historiska kontexter. Även filosofihistoriska verk skrivna av filosofer kan emellertid relatera filosofins historia till andra områden av historien. Detta gäller exempelvis Tankens vägar av Gunnar Aspelin och Bertrand Russells klassiska History of Western Philosophy, där Västerlandets filosofi uttryckligen relateras till "dess samband med den politiska och sociala utvecklingen". I praktiken kombinerar så gott som alla verk i filosofins historia filosofisk och historisk ansats.
Vad filosofins historia omfattar beror även på vad som inbegrips i ordet filosofi. Innebörden av ordet filosofi (och dess motsvarigheter i andra språk) varierar så väl genom historien som i samtiden. Sokrates, som påstod att han ingenting vet, lanserade begreppet filosof (vän av visdom), till skillnad från sofist. Sedan Aristoteles har filosofins historia härletts tillbaka till de miletiska naturfilosoferna och Thales.
Utvecklingen av empiriska specialvetenskaper har betytt att filosofins ämnesområde krympt. Naturfilosofin har ersatts av fysik och kemi, själsfilosofin av psykologi. Å andra sidan har en del vetenskapliga teorier stor relevans för världsbilden och därmed även för filosofin. Vetenskapens betydelse för nya tidens filosofi kan jämföras med kyrkans och kristendomens betydelse för den medeltida filosofin. Under medeltiden var det kristendomen som utgjorde ramarna; i modern tid har det varit vetenskapen. I de flesta verk i filosofins historia begränsar man sig till västerländsk filosofi eller Västerlandets filosofi. Det skall vi även göra i denna kurs. Denna begränsning berättigar kanske ett Europacentrerad perspektiv.
Vad historieskrivningen omfattar beror delvis på vad de samtida historikerna uppfattar som betydelsefullt. Detta gäller även (den skrivna) filosofihistorien. För att en filosof skall betraktas som betydelsefull bör han ha haft infytande på sin samtid eller på eftervärlden eller betraktas som intressant i nutiden. Vad som intresserar i nutiden varierar naturligtvis. För att rymmas med i verk i filosofins historia gäller det att representera en viktig filosofisk skola och att vara en tidstypisk filosof. Giambattista Vico (1668-1744) är ett exempel på en nyskapande och banbrytande filosof som på grund av att han var ett isolerat, otidsenligt fenomen inte bara negligerades av sin samtid, utan även försummats av filosofihistoriker.
Allmänn historia omfattar i regel endast historisk tid, det vill säga tider (och kulturer) som efterlämnat skritliga dokument. Av nödvändighet behandlar även filosofins historia endast filosofi som direkt eller indirekt finns dokumenterad i skrift. Huruvida en filosof gått till historien beror alltså på huruvida det bevarats några skrifter som dokumenterar hans filosofi. Detta förhållande kan kanske delvis förklara det faktum att filosofins historia omfattar så få kvinnliga filosofer.
Redan Platon presenterade i sina dialoger tidigare filosofer, som han lät argumentera mot varandra. Detta gör dock inte Platon till filosofihistoriker. Däremot kan eventuellt Aristoteles betraktas som filosofihistoriker (utöver mycket annat), så till vida att han på ett systematiskt sett redovisar för tidigare filosofer och filosofier. Theophrastus, som var Aristoteles elev och efterträdare vid Lykeion, anses vara den första doxografen. Doxografin, som redogör för olika historiska läror och filosofier utan att beskriva tankehistorien eller filosofihistorien i sin helhet, var en viktig genre under antiken.
Först Hegel introducerade den idéhistoriska historiefilosofin. Hegels tolkning av filosofihistorien är dock oerhört pretentiös jämfört med senare tids idéhistoria och idéhistorisk filosofihistoria. För Hegel utgör filosofins utveckling hela världshistoriens kärna och mål. Därmed sammanfaller den hegelska filosofihistorien med Hegels (spekulativa) historiefilosofi.
http://www.wadenstrom.net/filhist07