http://www.wadenstrom.net/vetfil
ralf.wadenstrom@helsinki.fi
I sin bok Philosophy of Natural Science från 1966 lyfter Carl Hempel fram ett fall från medicinens historia. Ignaz Semmelweis undersökning av orsaken till barnsängsfeber har efter Hempel blivit ett modellexempel även på användningen av hypotetisk-deduktiv metod inom vetenskaplig forskning.
Ignaz Semmelweis (1818 – 1865) var på 1840-talet anställd vid ett allmännt sjukhus i Wien. På sjukhuset fanns två förlossningsavdelningar. På den ena arbetade endast barnmorskor och barnmorskestuderande, på den andra läkare och läkarstuderande. På avdelningen med läkarstuderande var dödligheten tidvis över 10 % och flera gångera så hög som på avdelningen med barnmorskor. Semmelweis såg allvarligt på barnsängsfebern och försökte hitta en förklaring till sjukdomen i allmänhet och till skillnaden i frekvens mellan de två avdelningarna i synnerhet. På denna tid kände man ännu inte till bakterier. Den i samtiden etablerade åsikten var att barnsängsfeber var en slags epidemisk sjukdom som spred sig över större områden. Denna uppfattning stred dock mot det faktum att andelen fall av barnsängsfeber var avsevärt högre på avdelningen med läkarstuderanden. Semmelweis ställde upp flera hypoteser om skillnaden i dödlighet i barnsängsfeber. Han ställde bl.a. upp hypoteser som gällde överbeläggning, diet och förlossningsställning. Åtminstone brukar man återge Semmelweis förslag till förklaringar som hypoteser, som han på olika sätt prövade genom testimplikationer.
En skillnad mellan avdelningengarna var att prästen som gav den sista smörjelsen brukade gå igenom hela avdelningen med läkare och läkarstuderanden för att komma till salen med de döende, medan prästen kunde gå direkt via en egen ingång till de döende på den andra avdelningen. Framför prästen gick en assistent som ringde i en klocka och Semmelweis tänkte sig att prästen med klockan kunde ha en psykologiskt negativ effekt på föderskorna. Semmelweis bad prästen ta en annan väg, men nya rutiner minskade inte på frekvensen av barnsängfeber. Hypotesen om prästen som indirekt skrämde ihjäl patienterna kunde därmed avskrivas. Hypotesen hade med en vetenskapsteoretisk term falsifierats.
Semmelweis lämnade sjukhuset i Wien för en tid. När han återkom till sjukhuset fick han reda på att en kollega efter att ha skurit sig under en obduktion fått symptom som liknade barnsängsfeber. Kollegans död gav Semmelweis idén att barnsängfeber kunde bero på något slags illaluktande likämne. Läkarna och läkarstuderandena som utförde obduktioner behandlade sällan föderskorna vid den andra avdelningen där mycket färre insjuknade i barnsängsfeber. Semmelweis bad läkarstuderandena tvätta händerna med klorvatten efter obduktionen och det visade sig att dödligheten sjönk avsevärt. Att dödligheten skulle minska då läkarna och läkarstuderandena tvättar sina händer efter att ha utfört kan betraktas som en testimplikation. Eftersom testimplikationen eller förutsägningen visade sig stämma överens med observationer kan hypotesen om likämne sägas ha klarat prövningen. Lika väl var hypotesen inte bevisad. Idag anses barnsängsfeber bero på bakterier. I själva verket måste redan Semmelweis själv reviderasin teori om ett "likämne", då det visade sig att flertal föderskor insjuknade i barnsängsfeber efter att de behandlats av läkare som undersökt en cansersjuk kvinna
http://www.wadenstrom.net/vetfil
ralf.wadenstrom@helsinki.fi