Samtiden anses kännetecknas av det postmoderna. Betydelsen av begreppet 'postmodern' varierar från sammanhang till sammanhang. Ändå finns det de som har försökt sig på allmänna definitioner av detta begrepp. Den kändaste definitionen på "postmodern" har getts av Lyotard i La condition postmoderne från 1979. Enligt Lyotards "extremt förenklade" definition betyder det postmoderna en "misstro mot metaberättelser".
Med metaberättelse eller stor berättelse syftar Lyotard här främst på historiefilosofiska berättelser eller historiska scheman med vars hjälp den "moderna" vetenskapen och undervisningen har legitimerats. Bildningens auktoritet och offentliga finansiering har behövt motivering och legitimering. "Modern" bildning är, enligt det lyotardska synsättet, bildning som berättigas av "stora" historiefilosofiska berättelser eller scheman, så som upplysningens, hegelianismens och marxismens tolkningar av historien. I det postmoderna tillståndet har dessa metaberättelser emellertid förlorat sin trovärdighet. Samtidigt har kunskapen fragmenterats i olika områden, som saknar en gemensam, förenande princip.
Strängt taget talar Lyotard i La condition postmoderne inte om ett postmodernt samhälle. Istället talar Lyotard om postindustriellt samhälle och datoriserade samhällen (sociétés informatisées). Det är kunskapens situation, tillstånd eller betingelser, den samtida kulturen och kulturens tillstånd som Lyotard kallar postmoderna. Istället talar Lyotard om ett "postindustriellt samhälle" (société postindustrielle) och "datoriserade samhällen" (sociétés informatisées). Benämningen 'postmodern' reserverar Lyotard för den samtida kulturen och kunskapen.
Lyotard ger i La condition postmoderne två alternativa förklaringar till kunskapens "postmoderna villkor" eller det postmoderna tillståndet: den liberala kapitalismen och teknikens utveckling efter andra världskriget. Betoningen har på teknikens område förskjutits från handlingarnas mål till till deras medel. Så mycket mera säger Lyotard inte direkt om de yttre orsakerna till postmoderniteten. Det torde dock vara uppenbart att Lyotard ser ett samband mellan å ena sidan "datoriseringen" och det postindustriella samhället och å andra sidan den postmoderna kulturen.
Den italienska filosofen Gianni Vattimo har tagit fasta på att Lyotard med stor berättelse i första hand förstår historiefilosofi eller universalhistoria. Vattimo förbinder således postmoderniteten med "historiens slut", vilket för Vattimo betyder just (den spekulativa) historiefilosofins slut. I Utöver tolkningen (utgiven på svenska år 1997) säger han att den politiska vänstern för det mesta har inspirerats av historiefilosofier. Som exempel på dylika historiefilosofier eller stora berättelser nämner han upplysningens, positivismens och marxismens historiefilosofier. Dessa har emellertid, enligt Vattimo, idag blivit ohållbara, därför att historien inte längre kan föreställas som ett enhetligt förlopp.
I La società trasparente från 1989 föreslår Vattimo att det framför allt är de elektroniska medierna som förorsakat sönderfallet av de stora berättelserna eller de "centraliserande perspektiven". I La fine della modernità från 1985 talar han om en förökning av "historiens centra" eller de makter som har förmågan att samla och förmedla information. I La società trasparente skriver han att utvecklingen av medierna, trots en koncentration av kapitalet, har inneburit att allehanda subkulturer och minoriteter kunnat ta till orda. Det postmoderna, "genomskinliga" massmediasamhället är trots det stora informationsutbudet inte upplyst, utan kaotiskt, men just däri ligger enligt Vattimo hoppet om frihet. I det postmoderna media- eller marknadssamhällets babyloniska atmosfär får de stora berättelserna och de officiella sanningarna ge vika.
Den postmoderna historieteorin skiljer sig från icke-postmodern historieteori speciellt genom att den omöjliggör ett centralt, universellt eller fast perspektiv och därmed en stor berättelse eller historia. Ur ett postmodernt synsätt finns det inte någon stor berättelse eller någon allmän (världs)historia som den mera partikulära historieskrivningen kan eller behöver underordna sig. De stora berättelsernas kris behöver inte betyda att berättelserna försvinner, utan kan även inneböra att "stora" berättelser ersätts med "små" berättelser. Inom historieskrivningen har det postmoderna tillståndet tagit sig uttryck i "små" eller "mindre" historier, så som mikrohistoria, postkolonial historia, kvinnohistoria, afroamerikansk historia.
Postmodenitet och postmodernism behöver inte betyda samma sak. Postmodernismen kan förstås som en rörelse/stilepok i följden renässansen - barocken - rokokon - (ny)klassicismen/upplysningen - romantiken - realismen - modernismen - postmodernismen. Modernismen kan här inbegripa flera rörelser och stilepoker, t.ex. impressionismen, expressionismen, futurismen, surrealismen, funktionalismen. Postmodernismen däremot behöver inte alls vara en rörelse eller stilepok, utan kan även representera ett tomrum som kommer "efter" modernismen. Med postmoderniteten eller den postmoderna tiden kan man förstå en (pseudo)tidsålder i följden antiken - medeltiden - nya tiden (the Modern Time) - den postmoderna tiden.
Lyotard och de postmoderna villkoren
Artikel publicerad i Hufvudstadsbladet 20.7 1999