Det antika grekiska ordet mythos, ur vilket ordet 'myt' härstammar, betyder rätt och slätt berättelse. Berättelser kan indelas i två kategorier: diakroniska och synkroniska. Till skillnad från synkroniska berättelser skildrar diakroniska berättelser ett handlingsförlopp från en tidpunkt till en annan. En diakronisk berättelse har en röd tråd, story eller fabel. Det svenska ordet 'myt' står i regel för diakroniska berättelser.
Ordet 'myt' används i nutida språkbruk ofta som synonym till 'lögn' eller 'lögnaktig berättelse', men en myt behöver inte vara en osann berättelse. I denna kurs skall med 'myt' istället förstås berättelser av speciellt stor vikt för kulturen. Exempel på myter i denna bemärkelse är berättelser ur Eddan, Kalevala eller den grekiska mytologin. Även bibliska berättelser kan betraktas som myter, vilket alltså inte behöver betyda att de bibliska berättelserna är osanna eller rena fantasier. Exempel på bibliska myter är skapelseberättelsen, berättelsen om syndafloden och berättelsen om Jona i valfiskens buk. Även den kristna frälsningshistorien (om skapelsen, syndafallet, försoningen och det nya Jerusalem) i sin helhet kan eventuellt betraktas som en stor myt. Bibeln består emellertid till stor del av texter som inte gärna låter sig klassificeras som myter. Bibeln innehåller texter av många olika slag.
Till mytens uppgifter hör att förmedla och undervisa centrala värden och att legitimera en bestående social eller politisk ordning. Detta gäller speciellt s.k. hjältemyter, som berättar om hur folkets fäder eller en representant för folket i tiden befriat folket eller avvärjat en stor fara. Ett exempel på en biblisk hjältemyt är berättelsen om Moses, som ledde Israels barn ut ur Egyptens land. Legitimerande myter kan även berätta om folkets ursprung, t.ex. om Abraham som drog ut ur staden Ur, om rikets grundläggande, t.ex. om hur David smordes till kung, eller om en avlägsen guldålder, t.ex. om Salomons kungarike. Även historiska berättelser kan vara hjältemyter. Historiker har ibland lånat fablerna till sina historiska berättelser från bibliska myter. I nationalistisk historieskrivning dras ofta paralleller mellan den egna nationen och det bibliska Israel.
Myter (i ordets nutida betydelse) är ofta primitiva berättelser, såtillvida att de berättas på ett metaforiskt språk. I den primitiva kulturen eller i en kultur vars språk befinner sig på ett "poetiskt stadium" uppfattas de metaforiska begreppen konkret. Ett "odjur" uppfattas t.ex. som ett konkret djur, en "klippa" som en konkret sten eller häll. Nutida läsare av myter torde vara meddvetna om de metaforiska uttryckens överförda eller bildliga betydelse.
En myt ingår i regel i en mytologi. En mytologi är en samling myter som hänger samman med varandra, så att de handlar om samma gudar eller heroer. En enskild myt kan utgöra en episod i en mytologi. Den enskilda berättelsen kan då betraktas som en "mindre" berättelse i förhållandet till mytologin i sin helhet, som kan betraktas som en "större" berättelse eller stor berättelse. Mytologier är dock oftast synkroniska, så att de inte i sin helhet skildrar ett förlopp från en tidpunkt till en annan. I vilken ordning de enskilda myterna berättas saknar därför större betydelse. Ett undantag utgör den bibliska mytologin, som skildrar en synkronisk berättelse, som börjar vid himmelens och jordens skapelse och slutar vid den yttersta tiden. Därför har den bibliska frälsningshistorien av Jean-François Lyotard även betraktats som den första "stora berättelsen".
Även Kalevala utgör i likhet med Iliaden och Odyssén en enhetlig diktcykel, som kan läsas som en diakronisk berättelse, men denna sammanhängande berättelse är till stor del ett verk av Elias Lönnrot, som inte bara sammanställde runorna till en berättelse, utan även lade till runor som han själv diktat. Lönnrot hade även de ovannämnda grekiska eposen som förebilder för sitt folkepos. Kalevala bär dessutom spår av inflytande från kristendomen.
Iliaden och Odyssén tillskrivs Homéros, men deras ursprung är oklart. Iliaden torde delvis berätta om verkliga historiska händelser, men den berättar även om hur gudarna påverkar händelsernas förlopp. Den grekiska mytologin har en mycket central betydelse i den västerländska litterturen. Även många tekniska och medicinska begrepp så som "trojansk häst" och "hermafrodit" härstammar ur den grekiska mytologin.
Myter baserar sig ofta på verkliga händelser. När myten formas till en berättelse prioriteras dock andra värden eller aspekter än sanningsenligheten i betydelsen överensstämmelse med det verkliga händelseförloppet. Detaljer ändras för att berättelsens budskap bättre skall nå fram. Såvida en myt förmedlar sanningar sker detta på ett poetiskt och allmänt plan, så att detaljernas sanningsenlighet har föga betydelse.
Antropologer betraktar alla berättelser med legitimerande funktion som myter. Således betraktas även historiska berättelser som myter då de har som uppgift att legitimera en politisk ordning eller sammanbinda en grupp människor till ett folk.
Respons
deadline 11.9