Man brukar härleda den västerländska kulturen till tre forna kulturer: den judiska, den grekiska och den romerska. Den västerländska etiken är av judiskt-kristet ursprung, humanismen och vetenskapen av grekiskt ursprung och rättsstaten av romerskt ursprung. Tre städer brukar få symbolisera respektive kultur: Jerusalem, Aten och Rom. I detta sammanhang skall vi inte uppmärksamma den judisk-kristna etiken, utan istället studera den gamla judiska kulturens betydelse för historia och västerländska berättelser i allmänhet.
Den kristna frälsningshistorien och historiefilosofin har sina rötter i judarnas heliga historia. Israels barns utvandring ur Egypten och ankomst i det förlovade landet har sina motsvarigheter i den kristna frälsningshistoren, men även i marxistisk och nationalistisk historieskrivning. Den judiska historien är så väl en nationell som en universell historia, medan den kristna historiefilosofin uttryckligen är en universell historia.
Judarna betraktar sig själva som ett speciellt folk, Guds utvalda folk. Israels barn - Abrahams, Isaks och Jakobs avkomlingar - är Herrens egendomsfolk, med vilket Herren har ingått ett förbund. Även andra folk än det judiska har haft ett mytiskt förflutet, som berättats vidare från generation till generation. Till skillnad från andra samtida folk hade det gamlatestamentliga Israel en skriven historia. I Gamla testamentet anges ställvis exakta dateringar, vilket har betecknats som kännetecknande för (vetenskaplig) historia till skillnad från legender. Judarnas historia, så som den återges i Gamla Testamentet, kunde därför betrakas som ett mellanting mellan myt (eller legend) och historia. Speciellt de apokryfiska böckerna Första och Andra Mackabeerboken, som berättar om Alexander den store och följderna av hans rike, kan klassifierassom historieskrivning. Historien hade för hebréerna en mycket viktigare roll än för grekerna. Någon vetenskaplig historia i likhet med den historiska forskning som greken Herodotus bedrev förekom dock inte hos hebréerna, åtminstone inte före den hellenistiska tiden.
Det som alldeles speciell skiljer israeliternas historia från andra folks historia är att deras historia sammanfaller med en universell historia. Gamla testamentet berättar inte bara om hur Herren leder sitt utvalda folk, utan även om hela mänsklighetens öde. Jämfört med den kristna frälsningshistorien är judarnas heliga historia inomvärldslig. Den utlovade Messias förväntas återupprätta ett världsligt judiskt rike. Det judiska folkets motgångar, så som fångenskapen i Babylonien, tolkas dock som straff för folkets synder.
Gamla testamentet, som ingår i den kristna bibeln, är helt och hållet ett arv från judendomen. Nya testamentet, som utgör den återstående delen av Bibeln, bygger vidare på Gamla testamentet. Eskatologin, dvs läran om domedagen och de yttersta tingen, är av judiskt ursprung. Jesus och de första apostlarna var själva judar. De första judiska församlingarna betraktades i sin samtid som judiska sekter. Kristendomen kan sägas ha uppkommit ur judendomen. Det judiska arvet är således ett centralt fundament i den västerländska kulturen.
Genom Bibeln har det judiska arvet förmedlats till kristenheten, men Gamla testamentets inflytande på den västerländska kulturen begränsar sig inte till religionens område. De gamla testamentliga texterna har liksom de bibliska texterna överlag även lagt djupa spår i den västerländska (profana) skönlitteraturen.
Liksom kristendomen har islam sina rötter i judendomen. En stor del av berättelserna i Koranens återfinns i en eller annan form i Gamla testamentet. Vissa detaljer är ändrade så att de stämmer bättre överens med islamska värderingar. Där enligt Bibeln Abraham offrade Isak, offrade han enligt Koranen Ismael, som var den äldre sonen. Där judarna räknar sig som avkomlingar till den yngre brodern Isak, räknar araberna den äldre brodern Ismael som sin stamfader.
Speciellt är monoteismen, uppfattningen att "Allah är den ende" ett arv från judendomen. Islam är monoteismen trogen där kristendomen har ersatt israeliternas gud med en treenig gud: Fadern, Sonen och Den Helige Ande. Monoteismen, idén om en enda, allsmäktig Gud är lika väl central även för kristendomen. De första kristna uppfattades - liksom judarna - som ett splittrande element i Romarriket, eftersom de kristna i sin lojalitet mot det första budordet vägrade att dyrka så väl Kejsaren som Jupiter.
Man kan finna inflytande från judendomen även i marxismen. I Västerlandets filosofi skriver Bertrand Russel att Karl Marx införlivade den judiska bilden av det historiska förloppet med socialismen, där Augistinus införlivade den med kristendomen. Monoteismen är även en förutsättning för att historien skall kunna uppfattas som en universell, för hela mänskligheten gemensam historia. Den ur judendomen härstammande monoteismen kan alltså uppfattas som en förutsättning för världshistoria och spekulativ historiefilosofi i allmänhet.
Under medeltiden tolkades frälsningshistorien till kyrkans och påvarnas favör i konflikter med kejsaren och kungariken. Den bibliska historien betraktades från ett andligt perspektiv. Efter reformationen började man åter ge den bibliska historien en inomvärldslig, politisk innebörd. Många folkgrupper och nationer har identifierat sig med det bibliska Israel och dess historia, speciellt i tider av förtryck och yttre hot. Israel är inte bara ett utvalt folk, utan även ett folk som genomgått stora prövningar.
Respons
deadline 9.10