Ordet 'historia' har på svenska en dubbel betydelse: historia kan dels betyda (redogörelse för) det förflutna, dels (fiktiv) berättelse. Den första betydelsen motsvarar betydelsen av det engelska ordet history, den andra betydelsen motsvarar betydelsen av ordet story. Historia i den första betydelsen (history) har dessutom i sig två olika innebörder: det förflutna i sig och berättelse om eller forskning i det förflutna. Ytterligare kan ordet 'historia' ibland stå för händelse, affär eller sak. I den betydelsen kan ordet historia till finska översättas till juttu.
Till historia (eller historier) i den andra betydelsen kan räknas (överdrivna, otillförlitliga) fiskarhistorier och (korta) roliga historier. Till historia i den första betydelsen kan räknas Finlands historia. Det är dock oklart om benämningen 'Finlands historia' står för Finlands förflutna i sig, för historieskrivning som berättar om Finlands förflutna eller för den vetenskap eller forskningsgren som studerar Finlands förflutna. Redogörelse för det förflutna tar sig ofta formen av en berättelse med en bestämd fabel eller story. Historieskrivningen gör anspråk på att redogöra för verkliga händelseförlopp, men vilka händelser som ryms med avgörs ofta av hur händelserna passar in i berättelsen, d.v.s. historieskrivningens narrativa struktur. Speciellt är det dock ideologiska och politiska aspekter som avgör hur det förflutna (om)formas till berättelser. I likhet med myter kan historia (eller historiskrivning) legitimera bestående social eller politisk ordning. Liksom myter ger historia förklaringar till ett rådande tillstånd.
En historiker måste grunda sin forskning och sitt författarskap på källor. Vanligtvis är källorna skriftliga. Man brukar rentav dra gränsen mellan historisk och förhistorisk tid, så att den historiska tiden står för en tid som lämnat efter sig skriftliga dokument medan det saknas skriftliga källor från den förhistoriska tiden. En historiker kan i likhet med en journalist inte blint förlita sig på sina källor. Det krävs även källkritik. Vid sidan av källorna och källkritiken är det dock i hög grad subjektiva faktorer som påverkar historieskrivningen.
Till historieskrivningens subjektiva faktorer hör i högsta grad perspektivet. Perspektiv betyder i princip det samma som synvinkel. Historien (åter)berättas alltid från ett partikulärt perspektiv. Perspektivet kan stå för en geografisk ort, etnicitet, politisk ideologi, samhällsklass, religion, språk, kön och samtid. Perspektivet avgör bl.a. vad som anses viktigt eller relevant. I av upplysningsfilosofin inspirerad "modern" historieskrivning kunde ett bestämt perspektiv betraktas som allmänt eller universellt, men i det postmoderna tillståndet är detta inte längre möjligt
Ett av de viktigaste subjektiva faktorerna är historikerns egen samtid. Historikerna betraktar alltid historien ur den egna samtidens perspektiv. Synen på det förflutna formas av de i samtiden rådande förhållandena. Med samtidshistoria förstås vanligen en historia som redogör för processer som ännu pågår och om förhållanden som ännu är rådande. Samtidshistoria skrivs av historiker som själva befinner sig innanför den samtida världen och därför ännu inte har fått distans till den tid som de skriver om. Historikerns uppgift närmar sig journalistens, då objektet för den historiska forskningen närmar sig nuet. Samtidens historia kan inte betraktas utifrån. Samtidens händelser är så nära att deras historiska betydelse ännu inte kan bedömas. Samtidshistorien är därför en tillfällig och öppen historia, som kan revideras. Enligt Benedetto Croce gäller samtidshistoriens villkor inte bara samtidens eller den närmaste tidens historia, utan all historia. All sann historia är enligt Croce "samtidshistoria".
Liksom begreppet 'historia' är benämningen 'historiefilosofi' tvetydig. Man kan tala om två skilda former av historiefilosofi: analytisk och spekulativ. Analytisk historiefilosofi har som studieobjekt vetenskapen historia, medan spekulativ historiefilosofi studerar det historiska skeendet i sig. Den spekulativa historiefilosofin redogör för historiens centrala principer, mål och röda tråd och tar sig därför ofta uttryck i berättelser med en bestämd story. Spekulativ historiefilosofi betyder ibland det samma som världshistoria. I denna kurs är det främst den spekulativa historiefilosofin som studeras.
Medan vetenskapen historia har sina rötter i det antika Grekland härstammar (den spekulativa) historiefilosofin ur kristendomen och judendomen. Medan greken Herodotus anses vara den första historikern betraktas den kristne biskopen Aurelius Augustinus som den första historiefilosofen. Augustinus systematiserade den bibliska frälsningshistorien till ett historiefilosofiskt schema, som modifierad återfinns eller åtminstone har sin motsvarighet i så väl upplysningsfilosofernas universalhistoria som i den marxistiska historiefilosofin. För Augustinus var de politiska händelserna av mindre betydelse. Det väsentliga var för Augustinus hur Guds frälsningsplan och försyn tog sig uttryck i historien. Det är främst i verket De Civitate Dei som Augustinus redogör för sin syn på historien. Ett centralt tema här är kampen mellan Guds stad och den världsliga staden (djevulens stad). Kyrkan representerar relativt sett "Guds stad", medan det världliga riket (den politiska makten) och speciellt Rom representerar den "världsliga staden".
Liksom Augustinus kan Hegel och Marx anses vara spekulativa historiefilosofer. Hegel delar in världshistorien i fyra tidsåldrar eller "världar": den orientaliska världen, den grekiska världen, den romerska världen och den kristna eller germanska världen. Enligt Hegel sker utvecklingen enligt en dialektisk modell i tre steg från ursprung via splittring till förening. I världshistorien representeras splittringen av två på varandra följande världar, nämligen den grekiska och den romerska, medan ursprunget och föreningen representeras av den orientaliska respektive den kristna världen. Enligt Hegel styr Förnuftet historien. I Hegels historiefilosofi intar Förnuftet en liknande position som Försynen inom Augustinus historiefilosofi. Historiens stora hjältar så som Ceasar och Napoleon är Förnuftets blinda redskap. Det förnuftiga förverkligas med nödvändighet, eller med Hegels egna ord: Was vernüftig ist das is wirklich; unt was wirklich ist das ist vernuftig. Det centrala i Hegels filosofiska världshistoria är idéerna och Andens förverkligande.
Marx materialistiska historiefilosofi kallas historisk materialism. Marx svängde upp och ner på Hegels filosofi, så att anden ersattes med materien, idéerna med produktionsförhållandena. Enligt den historiska materialismen handlar historien framför allt om utvecklingen av produktionssätten och egendomsförhållandena. Det är de "materiella" faktorerna som styr historien. Utvecklingen äger rum genom konflikter, speciellt mellan olika samhällsklasser.
Världshistorien ur ett finlandssvenskt perspektiv
Artikel publicerad i Finsk tidskrift 2002
Respons
deadline 25.9