Postmodern kultur

Jean-François Lyotard talar i sin bok La condition postmoderne från 1979 om kultur i en vid bemärkelse, som inte begränsar sig till konsten och estetikens värld, utan istället motsvarar studieobjektet för kulturfilosofi. Samtidigt kan man tolka Lyotards användning av ordet kultur som en utvidgning av det snävare begreppet, d.v.s. kultur innanför estetikens ramar. Lyotard refererar med sitt begrepp postmodern kultur även till Ihab Hassans The Dismemberment of Orpheus (från 1971), som har underrubriken 'Toward a Postmodern Literature'. Steven Connor finner i sin bok Postmodernist Culture skäl att tala om "Lyotard's aestheticization of knowledge via the agonistics of language-games". Estetiken utvidgas, så att den även omfattar vetenskap och bildning. Läs här en artikel om Lyotard och de postmoderna villkoren.

Postmodernismen och det postmoderna tillståndet har problematiserat begreppet finkultur, vilket ytterligare inneburit en utvidgning av begreppet kultur. Distinktionen mellan hög- och lågkultur har, om inte helt upplösts, så åtminstone blivit diffus. Läs här en artikel om postmodernistisk problematisering av distinktionen mellan hög- och lågkultur.

Postmodernism är en benämning som kan stå för den estetiska kulturen i en "postmodern" tid, medan termen postmodernitet betecknar det kulturella tillståndet i en vidare bemärkelse. Ofta används benämningarna dock utan åtskillnad. Den postmoderna kulturen förstås kanske bäst i kontrast till den "moderna kulturen". Den postmoderna kulturen kännetecknas enligt Lyotard av en misstro mot "metaberättelser", eller "stora berättelser".

Med metaberättelse eller stor berättelse syftar Lyotard här främst på historiefilosofiska berättelser eller historiska scheman med vars hjälp den "moderna" vetenskapen och undervisningen har legitimerats. Bildningens auktoritet och offentliga finansiering har behövt motivering och legitimering. "Modern" bildning är, enligt det lyotardska synsättet, bildning som berättigas av "stora" historiefilosofiska berättelser eller scheman, så som upplysningens, hegelianismens och marxismens tolkningar av historien. I det postmoderna tillståndet har dessa metaberättelser emellertid förlorat sin trovärdighet. Samtidigt har kunskapen fragmenterats i olika områden, som saknar en gemensam, förenande princip.

Strängt taget talar Lyotard i La condition postmoderne inte om ett postmodernt samhälle. Istället talar Lyotard om postindustriellt samhälle och datoriserade samhällen (sociétés informatisées). Det är kunskapens situation, tillstånd eller betingelser, den samtida kulturen och kulturens tillstånd som Lyotard kallar postmoderna. Istället talar Lyotard om ett "postindustriellt samhälle" (société postindustrielle) och "datoriserade samhällen" (sociétés informatisées). Benämningen postmodern reserverar Lyotard för den samtida kulturen och kunskapen.

Lyotard ger i La condition postmoderne två alternativa förklaringar till kunskapens "postmoderna villkor" eller det postmoderna tillståndet: den liberala kapitalismen och teknikens utveckling efter andra världskriget. Betoningen har på teknikens område förskjutits från handlingarnas mål till till deras medel. Så mycket mera säger Lyotard inte direkt om de yttre orsakerna till postmoderniteten. Det torde dock vara uppenbart att Lyotard ser ett samband mellan å ena sidan "datoriseringen" och det postindustriella samhället och å andra sidan den postmoderna kulturen. Gå här till en webbplats som behandlar sambandet mellan IT och postmodernitet.

Den italienska filosofen Gianni Vattimo har tagit fasta på att Lyotard med stor berättelse i första hand förstår historiefilosofi eller universalhistoria. Vattimo förbinder således postmoderniteten med "historiens slut", vilket för Vattimo betyder just (den spekulativa) historiefilosofins slut. I Utöver tolkningen (utgiven på svenska år 1997) säger han att den politiska vänstern för det mesta har inspirerats av historiefilosofier. Som exempel på dylika historiefilosofier eller stora berättelser nämner han upplysningens, positivismens och marxismens historiefilosofier. Dessa har emellertid, enligt Vattimo, idag blivit ohållbara, därför att historien inte längre kan föreställas som ett enhetligt förlopp.

I La societą trasparente från 1989 föreslår Vattimo att det framför allt är de elektroniska medierna som förorsakat sönderfallet av de stora berättelserna eller de "centraliserande perspektiven". I La fine della modernitą från 1985 talar han om en förökning av "historiens centra" eller de makter som har förmågan att samla och förmedla information. I La societą trasparente skriver han att utvecklingen av medierna, trots en koncentration av kapitalet, har inneburit att allehanda subkulturer och minoriteter kunnat ta till orda. Det postmoderna, "genomskinliga" massmediesamhället är trots det stora informationsutbudet inte upplyst, utan kaotiskt, men just däri ligger enligt Vattimo hoppet om frihet. I det postmoderna medie- eller marknadssamhällets babyloniska atmosfär får de stora berättelserna och de officiella sanningarna ge vika.

Startsida

  http://www.wadenstrom.net/kulturfilosofi    ralf.wadenstrom@helsinki.fi