Kulturernas utveckling

Klassiska verk om kulturernas utveckling så som Scienza Nouva (1725, 1730 och 1744) av Giambattista Vico, The Law of Civilization and Dacay (1896) av Brooks Adams och Der Untergang des Abendlandes (1918-22) av Oswald Spengler är samtidigt kulturfilosofiska och historiefilosofiska verk. Spengler betraktade civilisationernas eller (hög)kulturernas utveckling som en organisk process. Egentligen skriver Spengler inte om civilisationernas, utan uttryckligen om kulturernas utvecklig. Spengler förstår med civilisation eller civilisationsfasen ett kulturellt förfall, som förebådar kulturens undergång.

Spengler betraktar högkulturerna som levande organismer som föds, blomstrar, förfaller och dör. Analogier dras både till årstidernas växling och levande varelsers livscykel.

Enligt Erik Ahlman, som tagit intryck av Spengler, baserar sig kulturen ytterst på religiösa föreställningar. I Kulttuurin perustekijöitä (1939) skriver Ahlman:

Kulttuuria organisoivana tekijänä ovat viime kädessä uskonnolliset käsitykset, ne ovat moraalin, poliittisen ja yhteiskunnallisen elämän ja sen muotojen, tapojen, jopa teoreettisenkin ajattelun lopullisena pohjana ja vankkumattomana kiinnekohtana. (s 8)

Ahlman säger att religionen har en stor betydelse speciellt under de första skedena av "folkens liv". (s 68) Å andra sidan är religionen, enligt Ahlman, den hållbaraste och mest långlivade av alla kulturformer. (s 69) När de religiösa dogmkonstruktionerna åldras blir de dock otidsenliga, hävdar Ahlman. Här kan man finna en orsak till ett kulturellt förfall. Vico, Nietzsche och Spengler ansåg alla att de levde i en tid av kulturellt förfall eller hävdade rentav att den västerländska kulturen eller civilisationen stod inför sin undergång.

Startsida

  http://www.wadenstrom.net/kulturfilosofi    ralf.wadenstrom@helsinki.fi