Ordet historia är på svenska tvetydigt: historia kan dels betyda (redogörelse för) det förflutna, dels (fiktiv) berättelse. Den första betydelsen motsvarar betydelsen av det engelska ordet history, den andra betydelsen motsvarar betydelsen av ordet story. Historia i den första betydelsen (history) har dessutom i sig två olika innebörder: det förflutna i sig och berättelse om eller forskning i det förflutna. Ytterligare kan ordet historia ibland stå för händelse, affär eller sak. I den betydelsen kan ordet historia till finska översättas till juttu.
Till historia (eller historier) i den andra betydelsen kan räknas (överdrivna, otillförlitliga) fiskarhistorier och (korta) roliga historier. Till historia i den första betydelsen kan räknas Finlands historia. Benämningen Finlands historia kan emellertid i sin tur beteckna olika saker: Finlands förflutna i sig, historieskrivning som berättar om Finlands förflutna eller vetenskap med Finlands förflutna som forskningsobjekt. Redogörelse för det förflutna tar sig ofta formen av en berättelse med en bestämd fabel eller story. Historieskrivningen gör anspråk på att redogöra för verkliga händelseförlopp, men vilka händelser som ryms med avgörs ofta av hur händelserna passar in i berättelsen, d.v.s. historieskrivningens narrativa struktur. Speciellt är det dock etiska, ideologiska och politiska aspekter som avgör hur det förflutna (om)formas till berättelser. I likhet med myter kan historia (eller historiskrivning) legitimera bestående social eller politisk ordning. Liksom myter ger historia förklaringar till ett rådande tillstånd.
Den dubbla betydelse av det svenska ordet historia (history och story) hänger samman med historieskrivandets och historievetenskapens narrativa betingelser, men etymologiskt sett är ordet historia inte besläktat med ordet berättelse. Istället betyder historia på klassisk grekiska närmast kunskap eller studium. Enligt en gammal distinktion mellan historia och filosofi redogör historia för partikulära kunskaper, medan filosofin studerar det allmänna. En mera ursprunglig betydelse har benämningen historia behållit i uttrycket naturhistoria, som ju inte är historia i den mening som vi idag vanligtvis ger ordet. Att ordet historia på svenska, liksom storia och histoire på italienska respektive franska, förutom studium av det förflutna även kommit att betyda fiktiv berättelse och rentav lögn torde hänga samman med den rationalistiska kulturens tvivel på historieskrivningens och -berättandets tillförlitlighet. även det tyska ordet Geschichte, som har en helt annan etymologi, har kommit att få en liknande dubbel betydelse.
En historiker måste grunda sin forskning och sitt författarskap på källor. Vanligtvis är källorna skriftliga. Man brukar rentav dra gränsen mellan historisk och förhistorisk tid, så att den historiska tiden står för en tid som lämnat efter sig skriftliga dokument medan det saknas skriftliga källor från den förhistoriska tiden. En historiker kan i likhet med en journalist inte blint förlita sig på sina källor. Det krävs även källkritik. Vid sidan av källorna och källkritiken är det dock i hög grad subjektiva faktorer som påverkar historieskrivningen.
Till historieskrivningens subjektiva faktorer hör i högsta grad perspektivet. Perspektiv betyder i princip det samma som synvinkel. Historien (åter)berättas alltid från ett partikulärt perspektiv. Perspektivet kan stå för en geografisk ort, etnicitet, politisk ideologi, samhällsklass, religion, språk, kön och samtid. Perspektivet avgör bl.a. vad som anses viktigt eller relevant. I av upplysningsfilosofin inspirerad "modern" historieskrivning kunde ett bestämt perspektiv betraktas som allmänt eller universellt, men i det postmoderna tillståndet är detta inte längre möjligt.
När en historiker redogör för ett historiskt skeende måste han välja och välja bort detaljer. Historikern förväntas inkludera även stoff som inte är relevanta för berättelsens fabel eller story. Vad som är viktigt och relevant bedöms utgående från andra kriterier än rent narrativa. Historiska berättelser förenklas dock lätt till berättelser där stoffet väljs utgående från moraliska eller narrativa aspekter. Historiska berättelser kan omformas till myter.
Även profesionell historieskrivning tar sig ofta uttryck i diakroniska berättelser, som har ett handlingsförlopp, en fabel eller story. Denna fabel behöver inte objektivt existera i det förflutna, utan anses idag allmänt vara historikerns skapelse. Även åldrar är eller kan vara subjektiva skapelser, som kan jämföras med akter i ett drama. Efter ridå förändras scenen. En tidsålder är alltid en tidsålder i en bestämd historia.
Läs mera om myter.
http://www.wadenstrom.net/histfil