Föreläsning 25.2

Vi fortsatte med Hegels historiefilosofi och den hegelska dialektiken. Hegels dialektik står för världsandens eller idéns självutveckling enligt ett dialektiskt triadschema - i sig (an sich), för sig (für sich) och i och för sig (an und für sich). Dessa tre steg är allmänt kända som tes, antites och syntes, även om Hegel själv inte använde dessa begrepp. Den hegelska dialektiken är en princip för tänkandets process och utveckling lika väl som för utvecklingen i naturen och i samhället. Emellertid är andens, idéns eller tankens utveckling det primära, medan utvecklingen i naturen och i samhället, genom vilken anden eller Gud, förverkligar sig, är sekundär

Hegel delar in världshistorien i fyra tidsåldrar eller "världar": den orientaliska världen, den grekiska världen, den romerska världen och den kristna eller germanska världen. Enligt Hegel sker utvecklingen enligt en dialektisk modell i tre steg från ursprung via splittring till förening. I världshistorien representeras splittringen av två på varandra följande världar, nämligen den grekiska och den romerska, medan ursprunget och föreningen representeras av den orientaliska respektive den kristna världen. Det sista tidsåldern, den kristna eller germanska tidsåldern kan i sin tur delas in tre perioder: Faderns, Sonens och den Helige Andens, som börjar vid reformationen. Reformationen betyder enligt Hegel framför allt en försoning mellan kyrka och stat.

Utgående från Hegel behandlades Historiens geografiska grunval.

Startsida

http://www.wadenstrom.net/histfil