http://www.wadenstrom.net/filhist07
I nordisk historieskrivning börjar nya tiden med reformationen och upplösningen av Kalmarunionen. Ibland räknas även renässansen till nya tiden, men den moderna filosofin kommer först efter renässansen, vars filosofer sökte sig tillbaka till de klassiska källorna. Nya tiden motsvarar ofta engelskans Modern Age, men den "moderna" tiden inbegriper på engelska och speciellt på romanska språk ofta endast 1600- och 1700-talet.
Under nya tiden förlorar kyrkan och teologin inflytande över filosofin. Istället blir staten och vetenskapen dominerande faktorer. Samtidigt bryter den protestantiska teologin med det filosofiska arvet från Platon och Aristoteles. Russell tolkar i Västerlandets filosofi övergången från medeltiden till nya tiden utgående från västerlandets judiska, grekiska och romerska arv:
Den katolska kyrkan hade med sig införlivat element från tre håll. Dess heliga historia var judisk, dess teologi var grekisk, dess förvaltning och kanoniska rätt var åtminstone indirekt romersk. Reformationen förkastade de romerska elementen, mildrade de grekiska och stärkte i hög grad de judiska. På så sätt samverkade den med de nationella krafterna som upplöste de samhällsband, som först skapats av det romerska imperiet och därpå av den romerska kyrkan.
René Descartes (1596-1650) betraktas ofta som den första moderna (modern) filosofen. En annan filosof som ibland tilldelas äran att inleda den moderna filosofin är Francis Bacon (1561-1626). Där Descartes är grundare av den moderna rationalismen betraktas Bacon ofta som grundare av den brittiska empirismen. I filosofins historia handlar 1600- och 1700-talet till stor del om en konflikt mellan rationalism och empirism. I läroböcker i filosofins historia låter man ofta Immanuel Kant (1724 - 1804) lösa eller upplösa konflikten mellan dessa två konkurrerande riktningar.
http://www.wadenstrom.net/filhist07