Ralf Wadenström (1996)
Medeltiden är inne. Från att ha varit en mörk mellanperiod har medeltiden förvandlats till en synnerligen viktig period i Europas historia. Omvärderingen av medeltiden är inte utan politisk betydelse. Där ett idealiserande av nya tiden (eller nyare tiden) och ett svartmålande av medeltiden har tjänat nationalstatens sak, stöder ett förhärligande av medeltiden den europeiska integrationen.
Medeltiden var i Västeuropa en unik period, som skiljer sig från så väl antiken som nya tiden, såtillvida att den världsliga makten var svag och i princip underordnad en övernationell och allmännelig kyrka. Orsaken till statens svaghet var dels feodalismen, dels religionen, som gjorde de världsliga furstarna beroende av kyrkan och Petri stol. Niccolò Machiavelli ser i Fursten (Il Principe) med saknad tillbaka på de hedniska regimerna, där religionen stärkte härskarens makt istället för att försvaga den. Under medeltiden hade det lika väl även i den kristna världen funnits en teokrati där det andliga och det världsliga regementet sammanföll och där härskaren hade en sakral roll, nämligen Bysans. Som ett arv från Bysans har de ortodoxa kyrkorna - liksom de lutherska - fram till vår tid ofta varit starkt knutna till nationalstater, medan de romersk-katolska kyrkorna har bevarat ett större oberoende. Bysans var dock, trots att dess territorium krympte till ett obetydligt område och trots att kejsaren inte underordnade sig någon kanonisk rätt, aldrig en nationalstat. Bysans förblev till sitt fall, åtminstone i princip, ett "universellt" romerskt imperium.
Enligt Bertrand Russel är lojaliteten mot (stads)staten kännetecknande för den antika hellenska kulturen. Russel skriver i Västerlandets filosofi (History of Western Philosophy) att "det grekiska tänkandet fram till Aristoteles behärskas av en religiös och patriotisk hängivenhet mot staten" och att "tänkesätten i moraliska frågor utgår från människan i egenskap av medborgare och är starkt politiskt färgade". Den kosmopolitiska kultur som Alexander den stores rike gav upphov till förändrade emellertid grekernas tänkesätt. Russel säger att det kosmopolitiska betraktelsesättet inom filosofin börjar med stoikerna, som trodde på en universell eller "naturlig" rätt, men att detta betraktelsesätt i verkligheten började redan med Alexander. I den västerländska idéhistorian utgör perioden från Alexander den store eller från stoikerna fram till Machiavelli och Luther en mellanperiod då den nationella rätten underordnas en universell rätt, vare sig denna universella rätt var "ett brutalt faktum" så som i det romerska imperiet eller blott "en oförverkligad idé" så som i den medeltida katolska världen.
Av de världsliga makthavarna hade kejsaren en särställning. Kyrkofäderna Ambrosius och Augustinus, som lade grunden till medeltidens centrala politiska doktrin, kände ingen annan världslig makt än det romerska kejsardömet. Enligt Augustinus bör kyrkan böja sig för den världsliga auktoriteten i timliga angelägenheter, men i alla andliga frågor inklusive de moraliska skall kyrkan ha oinskränkt makt.
Det västromerska kejsarriket gick under strax efter Augustinus död. Kyrkan kunde därigenom i Västeuropa säkra en av den världsliga makten oberoende ställning i enlighet med Augustinus lära. Situationen var en annan i Konstantinopel (Bysans), där det andliga och det världsliga regementet smalt ihop till en teokrati, så att kejsaren hade makten över så väl de andliga som de världsliga angelägenheterna. Officiellt utsträckte sig den östromerska kejsarens auktoritet, åtminstone i världsliga frågor, även till biskopen i Rom, d.v.s. påven. I Västeuropa blev påven lika väl på sätt och vis den romerska kejsarens efterträdare genom att anta den kejserliga titeln pontifex maximum.
Den augustinska läran fick en delvis ny aktualitet då pontifex maximum Leo III år 800 i den gamla Petersbasilikan i Rom krönte den frankiska kungen Karl (den store) till romersk kejsare. Enligt den medeltida världsbilden var det visserligen en gudomlig princip att det bara fanns ett kejsardöme liksom det bara fanns en katolsk, d.v.s. allmännelig, kyrka. Den östromerska kejsartronen kunde emellertid vid denna tidpunkt anses vara vakant, emedan Bysans styrdes av en kejsarinna eller "kejsare" av kvinnligt kön, som brutalt tagit makten av sin egen son. Kröningen av Karl den store var inte ämnad att legitimera den store härskarens makt, utan det främsta motivet till Leo III:s handling torde ha varit påvens önskan att befria sig själv från sitt principiella beroende av den bysantinska kejsaren.
Då kejsaren fick sin makt av Gud och då kyrkan, prästerskapet och påven var förmedlare mellan Gud och människa, var det följdriktigt att anta att (den tysk-romerska) kejsaren tvärtom var beroende av Helige faderns välsignelse. Under flera århundraden framåt kom kejsaren av det Heliga romerska riket av tyska nationen till den eviga staden för att låta kröna sig till romersk kejsare. Alla kejsare ville dock inte på detta vis erkänna sitt beroende av Petri stol. Trots att tyskarna i princip var kristna levde de barbariska traditionerna kvar i Tyskland under hela medeltiden. Enligt den germanska stamlagen fick regenten sin makt nerifrån folket och inte uppifrån så som kyrkan lärde. Eftersom kejsaren i praktiken valdes av de tyska furstarna, hade han redan folkets mandat.
Även i Skandinavien rådde det fram till reformationen en påtaglig konflikt mellan romerskt och barbariskt, internationellt och inhemskt, prästerskap och världslig makt, universell kyrka och landskyrka, kanonisk rätt och kungens strävan till makt över kyrkan. Vi kan visserligen finna exempel på helgonkungar s.s. den norske kungen Olav den helige och den svenske kungen Erik den helige, genom vilkas helgonförklaring kyrkan gav monarkin sitt stöd. Kulten kring helgonkungarna är dock ingenting karakteristiskt för medeltiden eller ens någonting allmänt förekommande under denna period, utan den är ett geografiskt och tidsmässigt periferiskt fenomen, som representerar en blandning av den nya kristna religionen och den gamla hedniska traditionen. Den officiella ideologin var i regel snarare ett hinder än ett hjälpmedel för kungen och kungariket att stärka sin ställning eller legitimera sitt anspråk på makt.
Medeltidens två ledande institutioner påvedömet och kejsardömet gynnade inte den världsliga makten. Det feodala systemet gav inte häller kejsaren särdeles stor makt över sitt imperium. Medeltidens tankevärld och institutioner var ett hinder för uppkomsten av starka centraliserade nationalstater. Enligt den medeltida världsbilden var kyrkans hierarkiska system ett uttryck för en universell och gudomlig rangordning, som hade sin förebild i den himmelska hierarkin, sådan den beskrivits av Pseudo-Dionysios. Det feodala systemet med dess hierarkiska system från kejsare till livegna var likaså en evig universell ordning. Självaste Thomas av Aquino visade att feodalväsendet var både rationellt och i enlighet med Guds vilja.
Emedan kungen eller kejsaren inte hade kontrollen över kyrkan hade han inte häller makten över undersåtarnas moral och samveten. För människans frälsning spelade den samhälleliga positionen liksom förhållandet till kungen och staten en undanskymd roll. Kungen eller det världsliga regementet kunde inte skänka människan evigt liv eller ens påskynda färden genom skärselden. Det kunde däremot kyrkan, som hade nycklarna till himmelriket. I motsats till den skatt som kungen och staten bar upp, kunde ett penningoffer eller ett testamente åt kyrkan ge givaren evig salighet. Således kom kyrkan att vinna en rikedom, som väckte den världsliga maktens begärelse. Genom de av kyrkan övervakade universiteten, de högst internationella klostren och latinet, som fram till år 1962 var det universella liturgiska språket i den romersk-katolska kyrkan, stärkte religionen den internationella samhörigheten på den nationella sammanhållningens bekostnad.
Redan mot slutet av medeltiden växte nationalstaten i styrka medan påvedömet förlorade auktoritet. Efter att Heliga stolens makt hade nått sin kulmen under Hans helighet Innocentius III:s pontifikat i början av 1200-talet kom påvedömet snart i så väl ekonomisk som politisk konflikt med den franska och engelska kungamakten, som ville använda kyrkans inkomster till sina egna nationella ändamål. Respekten för Heliga stolen minskade inte minst som en följd av att påven av den franska kungamakten tvingades i en "babylonisk fångenskap" i Avignon. Påvens och prästerskapets förlorade auktoritet kan ses som en följd av nationalstatens och kungamaktens ökade styrka. V.H.H. Green skriver i Renaissance and Reformation:
The rise of strong national monarchies made it certain that the State would do what it could to lessen the amount of papal interference in its internal affairs, to reduce papal control over church appointments, to break the Church's monopoly of education and to cut off the payment of the money which was draining the country of its gold according to contemporary economic opinion.
Å andra sidan kan nationalstatens frammarsch och kungamaktens utveckling även tolkas som ett resultat av kyrkans försvagade makt. Sven-Erik Liedman skriver i Från Platon till Gorbatjov:
När medeltidens fasta ordning upplöstes, så krävdes en makt med större räckvidd och effektivitet att upprätthålla lag och motverka social oro. Kungamakten fick också en ny uppgift i och med kyrkans relativa försvagning och splittring. Religionen kunde inte längre av egen kraft fungera som sammanhållande band. Den utvecklades till att bli enskild angelägenhet, som inte hade med individens sociala och politiska relationer att göra, såvida den inte direkt knöts till nationen och underordnades kungen.
Det finns alltså ett starkt samband mellan nationalstatens uppgång och (den katolska) kyrkans nedgång, men förhållandet mellan dessa två fenomen behöver inte vara (enkelriktat) kausalt.
En jämförelse mellan å ena sidan konungadömena Frankrike, England och Spanien och å andra sidan den politiska situationen på den italienska halvön torde ha skänkt Machiavelli den statsvetenskapliga insikten att kyrkan stod i vägen för en italiensk nationalstat. Machiavellis post som ämbetsman i renässanstidens Florens gav honom dessutom erfarenheten att (förnimbar) politisk makt är allt annat än gudomlig. Machiavelli hävdade även att politiken bör göras oberoende av religionen och att staten bör styras enligt inomvärldsliga principer i enlighet med statens bästa. Machiavellis berömda och omstridda verk Fursten har haft ett stort inflytande på så väl filosofin som på statsvetenskapen.
Machiavellis statsteori betydde en radikal brytning med medeltidens tänkesätt. Jämfört med Machiavelli var så väl Descartes som Luther ännu medeltida skolastiker. Machiavelli var dock inte någon typisk modern filosof eller berättare av stora berättelser. Hans statslära utgör ingen legitimering för den politiska makten, utan den ger tvärtom exempel på hur man nonchalerar maktens moraliska legitimitet. Därav kommer begreppet "machiavellism". Istället för att berätta stora berättelser, berättar han på basen av sina egna erfarenheter små berättelser, som åstadkommer ett sönderfall av den medeltida världsbilden. Machiavellis betydelse för filosofin ligger just där i att han är så ofilosofisk. Han saknar insikt i den metafysiska "verkligheten" och berättar utan hänsyn till den skolastiska filosofin. De stora berättelserna och legitimeringsberättelserna, som är kännetecknande för nya tiden och den "moderna" tiden, kom efter Machiavelli och som ett svar på det tomrum som det machiavelliska tänkandet tillsammans med reformationen gav upphov till.
Nationalstatens ökade styrka är inte en tillräcklig orsak till reformationen. Reformationen förefaller inte häller ha varit nödvändig för uppkomsten av centraliserade nationalstater. Redan före reformationen hade Frankrike, Spanien och England utvecklats till starka monarkier. Av dessa ledande kungadömen vid tiden för övergången från medeltiden till nya tiden var det endast England som bröt med påven och den katolska kyrkan. Så väl Spanien som Frankrike förblev katolska stater. Augustinus lära att kejsaren får sin makt av Gud tillät även tolkningar som gjorde regenten mindre beroende av påven. För uppkomsten av absoluta monarkier och för regenten att bli "konung av Guds nåd" utan påvens förmedling behövdes det ingen reformation. Detta visar åtminstone utvecklingen i Frankrike. Reformationen var bara en möjlighet för kungen att stärka sin makt. För att öka medelklassens inflytande förefaller reformationen däremot ha varit det enda alternativet - fram till den franska revolutionen.
Fastän Frankrike var en föregångare när det gällde förverkligandet av en stark nationalstat och monarki, var Frankrike fram till revolutionen 1789 inte i övrigt en modern stat jämfört med de protestantiska nordeuropeiska staterna.
Den franska kungens legitimering av sin makt med hjälp av den katolska religionen baserade sig på en lång och unik tradition av "arrangemang" med påven. Det hade knappast funnits rum för ett flertal monarkier av den franska modellen. Den franska regentens arrangemang med påven går tillbaka till 700-talet då frankernas kung Pipin (far till Karl) skänkte Kyrkostaten åt påven. Via Karl den store och påvens "babyloniska fångenskap" i Avinion fortsatte påvens beroende av den franska regenten fram till Napoleon III:s beskydd av Kyrkostaten vid tiden för Italiens förening.
Reformationen var inte bara ett beställningsarbete, som de nordeuropeiska kungarna och furstarna beställt av reformatorerna, fastän den kom som på beställning. Före Luther hade renässansen och bibelhumanismen, som dels föranlett ett mera humanistiskt och individualistiskt tänkesätt, dels uppmärksammat de katolska dogmernas bristande förankring i Bibeln, skapat förutsättningar för en reformation av den kristna religionen.
Luthers främsta målsättning var inte att legitimera de världsliga furstarnas maktanspråk. De tyska prinsarna och de svenska och danska kungarna gav dock Luthers reformation sitt stöd och gjorde sig med hjälp av reformationen oberoende av Rom samtidigt som de centraliserade sitt eget rike och stärkte sin egen makt. Vare sig furstarnas och kungarnas protestantiska övertygelse var uppriktigt religiös eller ej, fungerade den lutherska religionen bättre som ett stöd för och en legitimering av deras politiska strävanden än vad den katolska religionen hade gjort.
Luthers lära att regenten får sin makt av Gud var inte i sig någonting nytt. Denna lära går tillbaka till Augustinus och till Pauli brev och står närmare den katolska doktrinen än den moderna (och germansk-hedniska) läran att regenten får sin makt från folket. Det radikalt nya i Luthers syn på den världsliga överheten var att regenten får sin makt direkt av Gud utan kyrkans och påvens förmedling, men före Luther hade härskare själva hävdat det samma. Det revolutionära i Luthers lära om staten, som i sig inte var en systematisk statslära, var snarast att den på en teologisk nivå - inte bara machiavellisk - fråntog påven och prästerskapet dess förmedlande roll. Genom att hävda doktrinen om prästerskapet av alla troende förnekade Luther den för den katolska kyrkan så centrala dualistiska synen på förhållandet mellan andligt och världsligt regemente.
Luthers syn på förhållandet mellan kyrka och stat var en konsekvens av hans syn på kyrkans och prästerskapets roll, som i sin tur var en följd av hans centrala lära om syndernas förlåtelse endast genom Guds nåd, som inte kan köpas för pengar eller vinnas genom goda gärningar. För kyrkans del betydde Luthers lära om frälsning genom tro allena inte bara att den inte kunde finansiera sin verksamhet genom att sälja avlat, utan även att den överlag förlorade sin roll som (en nödvändig) förmedlare av syndernas förlåtelse. Kyrkan förlorade Petri nycklar.
Det är en ödets ironi att det var just finansieringen av Peterskyrkan i Rom genom försäljning av avlatsbrev som fick Luthers mått att rinna över. Peterskyrkan byggdes som ersättning för den gamla Petersbasilikan där Leo III i tiden hade krönt Karl den store till romersk kejsare. Den byggdes på den plats där enligt traditionen den första påven, aposteln Petrus var begraven, som en mäktig manifestation över Petri stols auktoritet och påvens makt att lösa och binda.
All kyrkans rikedom hade ingalunda strömmat till Rom. Även i Nordeuropa hade kyrkan samlat en ansenlig förmögenhet. Fastän den världsliga makten under århundraden hade förhållit sig negativt till kyrkans stora egendomar, kunde Gustav Vasa skatta sig lycklig över att den svenska kyrkan samlat sig skatter på jorden. Som en följd av frihetskampen mot den danska kungen hade Gustav Vasa skuldsatt sig och sitt rike. Reformationen och lutherdomen gav honom möjlighet att konfiskera kyrkans egendom. Behovet av kyrkans tillgångar torde ha varit det viktigaste skälet till att riksdagen i Västerås år 1527 beslöt att reformera den svenska kyrkan.
Med den "moderna" tidsåldern syftas - speciellt på latinska språk men även på engelska - ofta på den "nya" eller "nyare" tid som börjar cirka år 1500 och som på engelska heter Modern Age. Enligt Russel är framför allt kyrkans minskade och vetenskapens ökade auktoritet kännetecknande för nya tiden ("modern" period), vars filosofi är "modern" i motsats till medeltidens filosofi som var "katolsk". (I sin översättning till svenska, kallad Västerlandets filosofi, har Alf Ahlberg översatt modern period, modern times och modern age till "nyare tiden" och modern philosophy till "den nyare filosofin", medan J.A. Hollo i sin översättning Länsimaisen filosofian historia översatt respektive begrepp till uusi aika och uuden ajan filosofia.) Russel säger även (år 1946) att nationalstatens makt och uppgifter vuxit under hela nya (eller nyare) tiden. Orsaken till dyrkan av staten är reformationen.
Om nya tiden sammanfaller med den "moderna" tiden och om vi nu, så som många har hävdat, även i denna kontext lever i en postmodern tid, betyder det att nya tiden går mot sitt slut eller eventuellt redan passerats. Postulerandet att nya tiden nått sitt slut och att vi nu upplever en postmodern tid eller rentav en ny medeltid, så som Alain Minc låter förstå i sin bok Le Nouveau Moyen Age, kan ge Europeiska unionen ökat berättigande. Minc lär visserligen inte höra till ivrarna för en medeltidens renässans, utan jämför sin samtid (efter Sovjetunionens och den statliga maktens upplösning) snarare med den kaotiska tiden efter det (väst)romerska rikets fall än med den sena medeltiden. George Henrik von Wright har i Myten om framsteget likaså påvisat likheter mellan vår samtid och medeltiden, men inte i avsikten att argumentera för den europeiska integrationen. Jämförelser mellan nutiden och medeltiden bidrar i alla händelser till uppfattningen att nya tiden och nationalstatens tidsålder nått sitt slut eller går mot sitt slut.
Då i den nordiska historieskrivningen reformationen markerar övergången från medeltiden till nya tiden och då upplösningen av Kalmarunionen sammanföll med reformationen, gav reformationen, eller berättelserna om reformationen, legitimitet åt den svenska kungamakten och den svenska nationalstaten. Reformationen innebar att den svenska bondefriheten besegrade hotet från den kontinentala livegenskapen och den medeltida feodalismen. "Demokratin" vann över "aristokratin", Norden över Södern, nya tiden över medeltiden, den suveräna staten över unionen.
Reformationen medförde även att det nordiska samhället blev högst homogent. Där man i katolska länder fortfarande tillber lokala skyddspatroner och firar lokala högtider till helgonens ära, har i Norden under nya tiden hela folket samlats kring en gemensam regent och en Gud som varit en för hela nationen gemensam "väldig borg". Fastän socialdemokratin på 1900-talet övertog den roll som den lutherska religionen tidigare hade i utvecklingen mot ett allt mera homogent samhälle, sätter den lutherska religionen fortfarande sin prägel på de nordiska länderna. Om lutherdomen inte lagt grunden, skulle socialdemokraterna aldrig ha kunnat bygga landet till ett folkhem. Utan lutherdomen hade den nordiska välfärdsstaten aldrig existerat.
På 1990-talet går utvecklingen inte längre mot ökad homogenitet på nationell nivå. Regionalism och "tribalism" kallas två megatrender, som i subsidiaritetsprincipens namn har fått Europeiska unionens välsignelse. För att öka Europas integritet måste nationalstaterna lösas upp. Den tredje sektorn och regionernas betydelse måste istället ökas. I detta projekt spelar bejakandet av den regionala identiteten en betydelsefull roll. Den finländska eller finlandssvenska identiteten och identifieringen med Finlands historia ersätts t.ex. med en österbottnisk identitet respektive en identifiering med Österbottens, Kvarkenregionens eller hela Östersjöregionens historia. I detta sammanhang kan det påpekas att Svenskfinland inte är någon europeisk region (och således enligt vissa integrationsanhängare inte existerar) och att de "statsbyggande" finlandssvenskarna till skillnad från katalanerna inte är en förfördelad minoritet som den minoritetsvänliga Europeiska unionen kan befria från nationalstatens förtryck.
Det gemensamma (latinska) kristna arvet spelar en betydelsefull roll för den europeiska identiteten och därmed även för den europeiska integrationen. Det är, inte minst därför, igen korrekt att i politiska tal använda sig av religiösa fraser och metaforer. Den lutherska gemenskapen är emellertid i motsats till den katolska varken regional eller gränsöverskridande, utan sammanfaller stort sett med den nationella gemenskapen. Där den katolska kyrkan idkar social verksamhet inom den tredje sektorns ram, har den lutherska kyrkan överlåtit det sociala ansvaret åt staten. Den lutherska kyrkan har till skillnad från den romersk-katolska kyrkan inte häller behövt några egna skolor, eftersom den lutherska staten i princip varit kristen och den statliga folkskolan därmed varit kristlig. Då socialdemokratin övertog lutherdomens roll ersattes emellertid folkskolan med en socialdemokratisk grundskola.
När samhället förändras måste även den lutherska kyrkan förnya sig. Den kan inte så som den katolska kyrkan falla tillbaka på sin tradition och hävda sitt oberoende av den politiska makten och samtidens värderingar. Så som alltid förut anpassar sig den lutherska kyrkan till det förändrade samhället och den nya politiska ideologin: Från och med år 1994 är republiken Finlands president inte längre Finlands evangelisk-lutherska kyrkas överhuvud. Istället har Finlands lutherska kyrka tillsammans med bl.a. den svenska kyrkan ställt sig bakom Borgådeklarationen, som syftar till en fördjupad gränsöverskridande gemenskap mellan de evangeliska kyrkorna i Nordeuropa inklusive den anglikanska kyrkan. Och anno donini 2000 skall svenska kyrkan slutligen skiljas från staten.
Jubelåret 2000 markerar det definitiva slutet på en era som inleddes med Gustav Vasa och riksdagen i Västerås år 1527. Den svenska kyrkan blir fri från statlig kontroll och kan i egenskap av representant för en allmännelig kyrka igen idka påtryckning mot den politiska makten. I "den nya medeltiden" är den lutherska kyrkan visserligen endast en bland många övernationella samfund. I förbund med den anglikanska kyrkan och den katolska kyrkan kan den dock bli en faktor att räkna med.
Texten har publicerats i Finsk Tidskrift H. 4 1996.