En berättelses huvudhandling, röda tråd eller genomgående handlingsförlopp reducerat till dess huvudmoment kallas fabel eller intrig. Fabeln kan vara berättelsens skelett, som förblir det samma oberoende av hur berättelsen berättas. Fabeln eller mythos studeras redan av Aristoteles (384-322 f.Kr.) i Om diktkonsten, där han enligt de svenska översättningarna med fabel (mythos) förstår "efterbildningen av handling" och "kombinationen av handlingar" eller "den sammanhängande kedjan av händelser". Aristoteles betraktar fabeln som ett av tragedins sex konstituerande element. Till engelska kan mythos i detta sammanhang översättas till plot eller fable. Fabel kan till engelska förutom till plot och fable även översättas till story. Story kan i sin tur betyda så väl berättelse (eller historia) som handlingsförlopp, men story i den första betydelsen implicerar vanligen även story i den andra betydelsen.
En fabel eller story kan berättas på många olika sätt, vilket betyder att samma fabel kan utläsas ur flera olika berättelser eller diskurser, men en berättelse eller en narrativ diskurs kan även inrymma flera alternativa eller parallella fabler. Ifall två berättelser har samma fabel, motiv eller grundschema medan detaljerna och de estetiska uttrycksformerna skiljer dem åt, kan man tala om olika varianter av en berättelse. Huruvida två berättelser är samma berättelse i två olika versioner eller helt olika berättelser är ofta omöjligt att bestämma. Det kan bero på hur mycket av detaljerna som abstraheras ur fabeln, motivet eller temat. Liksom en berättelse kan innehålla flera trådar eller story-lines kan berättelsen bygga på flera alternativa huvudteman. Det är således möjligt att två olika berättelser kan tolkas som två olika versioner av en och samma (tredje) berättelse utan att sinsemellan basera sig på samma fabel eller tema. Att berättelsen A är en version av berättelsen B och berättelsen B är en version av berättelsen C implicerar inte att berättelsen A är en version av berättelsen C.